You Should Have Killed Me When You Had The Chance - A Day To Remember
Growlandet känns aningen töntigt, yes. Fortfarande dock.

Snart är sommarlovet slut. Jag har hela tiden varit plågsamt medveten om att domedagen kommer allt närmre, men nu helt plötsligt kan jag inte för mitt liv komma på vart fan alla dagar tagit vägen. Vad har jag gjort i sommar?

Läskigt.

Ska käka macka-me-hummus-å-eckelgurka, vattenmelon och nektarin nu (the salig blandning of epixz) och kolla på Edward Scissorhands (jag skäms att erkänna att jag aldrig sett den förut).

Dagen har spenderats som följer:

Vakna vid halv tre.
Gå ner fyra och äta frukost (minns inte vad jag gjorde fram till det. Läste tror jag).
Sola.
Laga mat.
Äta den.
Spela Pokémon mot lillebror. Jag vann. Sen förlorade jag.
Läsa.
Boken slut. Oh, the klyschor. Och jag kan inte annat än störa mig på att det står fel namn på baksidestexten. Snubben hette Alex, inte Ben. Det fanns ingen Ben i boken.
Börja läsa på annan bok. Språket var förfärligt, stod inte ut med många sidor.
Lägga sig på sängen (nej, okej. Ligga kvar på sängen) och lyssna på A Day To Remember i en halv evighet. Sen på Escape the Fate i en mycket kortare evighet.
Sen hamnar man ungefär där jag är nu.

Ah juste. Det är vad jag gjort hela sommaren.