Igår satt jag och Felicia och Johan uppe halva natten och snackade om våra problem. Som grupp. Tjoflöjt. Så vi spenderade alltså två timmar något med att ha ett Samtal och käka kladdkaka (omg vad jag gör sjukast bäst kladdkakor) tills man ville spy.



Johan var upprörd över hur dåligt han tycker gruppen FridaFeliciaJohan&David funkar. Vi är tydligen elaka och respektlösa mot varandra och folk surade för mycket. Till slut kom vi ändå fram till vad jag redan visste från början: allt är mitt fel. Åh storslaget, jag känner mig som världens bästa kompis. Jag är för tjurig, ska alltid få som jag vill och respekterar inte de andra. Det gick till och med så långt att jag började kläcka ur mig saker som "det är för att jag inte har någon kontroll över mig själv och mitt liv som jag alltid måste kontrollera andra".

De menade båda på att mitt humör har för stor inverkan på stämningen i gruppen. Om jag surar eller är på dåligt humör, blir gruppen så. Läskigt, säger jag då.

Annan sak som är läskigt är att om jag känner för att gå någonstans blir det där som alla hamnar. När jag tycker att vi ätit klart så går vi. När jag tycker det någon säger tråkiga eller onödiga eller störiga saker, säger jag det och så blir de tysta.

Är jag värsta diktatorn eller whatthefuck?

Men hur läskigt och fel det än är, så vill en del av mig inte att det ska ändras. För jag får i stort sett alltid som jag vill. Och jag vill HA som jag vill.

Det slutade med att jag låg på sängen och gnällde över att [omghemligtnamn] inte var där och kramade mig och över hur dålig jag var och att jag kände mig tragisk. Déjà vu.

Men fyfan vad jag är bäst på kakor.

Vi kollade på Titanic igen btw. Och bölade ännu värre än första gången.
Förutom Johan, som kom med korkade kommentarer hela tiden istället.