You can't live until you die

Var med Felicia i Malmö idag. Det var mysigt, och jag såg ett par skor som var för dyra och inte passar med ett enda klädesplagg jag äger men gud vad snygga de var.

Vi satte oss vid Triangeln och käkade sorbet också, i solnedgången mwahahah! Det var mys som fan, trots knäpp alkis som slog mig på armen.

Stack hem eventually, tog kvart över sju-tåget till Ystad. Vilket också var ganska mys egentligen, min musik är bästig och jag fick sällskap via sms av Posk-Bert en bit (sen skulle han dissa mig dock, så då lämnades jag åt mitt öde och fick överleva i Ystad alldeles själv). Vänta lite i Ystad. Sätta mig på bussen och fundera över mig själv och livet.

Gud, den staden. Fyfan vilka äckeldåliga minnen.

Sitta på bussen och gråta en skvätt till Creep, men inte särskilt mycket eftersom jag egentligen var mer sorgsen än i behov av att gråta.

Tio i nio är det mörkt ute. Tio i nio har Frida ingen lampa till sin cykel. Tio i nio bestämmer sig Frida för att gå från bussen, hon pallar helt enkelt inte cykla. Hon leder cykeln dock. Ibland slår en trampjävel i hennes ben, då säger hon "aouch satan helvete!" eller något liknande.

Halvvägs längs väg tretton mellan Ystad och Sjöbo inser jag plötsligt att allt egentligen är skitvackert. Det är kallt. Det är klart. Det finns en månskära och massa stjärnor, och trädsilhuetter mot en mörkblå himmel.

Jag står där ett tag, stirrar mot månen. Det måste sett dumt ut, men ingen körde förbi så det är omöjligt att veta.

Fortsätter, svänger nerför grusvägen vid Assmåsa.
Det blåser mer.
Jag bryr mig inte.

Månen hamnar rakt framför mig, jag kan följa den hem. Det är små speglar i vägen, de glittrar. Vid sidan av vägen leker svandammen dov silverglans.

Jag går, och känner egentligen inte att jag rör mig. Känner egentligen inte att jag fryser.

Med självmordslåtar från Jamestown Story i öronen är det så fint att jag kommer på mig själv att le fånigt och längtansfullt mot månen.

Såklart måste pappa ringa när jag är fem minuter hemifrån (det tog väl fyrtio-fyrtiofem minuter något att gå. Ja, jag går långsamt, jag vet att fyra kilometer inte ska behöva ta så lång tid) och fråga var jag är. Även om jag ringde från tåget och försäkrade att jag var vid liv. På en så korkad fråga kunde jag förstås inte svara annat än "Inte i Argentina i alla fall" (vårt förhållande är underligt, ja. Jag vet att det är den töntigaste linen någonsin, ja), så det gjorde jag, och sen var förtrollningen lite bruten.

Kom hem, vallfärdade över till mormor för att skaffa tillbaka mitt schampo, duschade, och satte mig framför datorn. Skrev engelskaskit. Blev klar med engelskaskit. Skrev bloggskit. Är nästan klar med bloggskit.

Som en parantes utan parantes kan jag tillägga att mamma såklart inte kunde låta mig vara helt... stämningsfylld, utan var tvungen att skälla på mig för att jag var sen (öh, nej) och för att jag inte hör henne när jag lyssnar på musik. Det är alltid så så fort jag är på bra humör. Så jag var förberedd.

Jag var inte mindre värdelös. Jag var inte mindre ensam. Men fyfan vad vackert det var.

Kommentarer
Postat av: Vem är jag?

Puss :>

2009-03-31 @ 00:41:08
Postat av: David

Malmö = Skånes värsta stad!

2009-03-31 @ 19:48:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0