En grön dag. Som gräs när det regnat mycket nyligen och stråna är så fyllda med grönhet att de nästan spricker. Mjukt gräs, saftigt gräs.

   Precis den färgen är den här dagen. Dagen som är nu, dagen Idag.

   Jag känner det i hela kroppen där jag går på gatan på väg till skolan. Jag känner grönheten fastän himlen är grå som spetsen på blyertspennor, en gråhet som kladdar av sig på träd och gator och hus. Grönheten sitter i luften, luften är immun mot kladd och gör som den vill. Jag andas in. Lungorna känner också grönheten, jag får extra energi och blir glad och hoppig i kroppen. Jag går över torget och ser människorna och bilarna och blomsterförsäljarna och cyklisterna och bussarna och biosalongen och mataffären och massor av gator åt alla håll. Bakom mig finns busshållsplatsen, men den ser jag inte. För jag tittar framåt på kullerstensgatan och Ung Vänsters planscher och reklamaffischerna för olika artister som kommer till Lund och ska spela. Jag sparkar till en tom Konsumkasse. Den prasslar och kryper ihop, men vägrar flytta på sig. Jag struntar i kassen och lyfter istället upp en lös gatsten. Tung är den. De små sandkornen blixtrar och blänker även utan solen. Tunna slingror av brun mossa har börjat krypa upp för sidorna. Jag skrapar på en, den lossnar och hamnar under min nagel. Jag stoppar nageln i munnen och gräver bort smutsen med tänderna, maler den lite mellan framtänderna. Sedan svänger jag runt och låter stenen flyga mot en av blomsterhandlarna; hinkarna med rosor välter och far åt alla håll, en kruka med någon lila blomma ramlar ner från bordet och går i kras. Tusentusentusen bitar. Kvinnan som just var på väg att packa upp kransar ur en brun kartong vänder sig om med en chockad min. Stirrar på röran av skärvor och brutna själkar och jord och stenen mitt i alltihopa. Söker med blicken runt omgivningen, får syn på mig där jag står tio meter bort.

   Eller så lägger jag ner stenkuben igen, passar noga in den i det fyrkantiga hål den lämnat i gatan, och går därifrån.

   Ingen vet.

I skolan är det för varmt. Jag börjar svettas nästan omedelbart när jag kommer innanför dörrarna. Jag vinkar mot de människor jag känner som sitter i entrén men istället för att gå och sätta mig med dem skyndar jag upp för tvåstegstrappan till receptionen och svänger höger ner i den korta korridoren. Men jag fortsätter inte fram till trappan heller, utan svänger höger igen. Det är upptaget inne på båda toaletterna. Jag sätter mig i fönsterkarmen och väntar istället. Granskar de roande klistermärkena på hissdörren som varnar för för tunga vikter och att vara för många och att frakta soptunnor på fel sätt. MAX 200 KILO säger ett av märkena. Och under bryter den lilla tecknade gubben nacken.

   En av mina klasskamrater kommer ut ur den närmaste toaletten.

   "Hej."

   "Hejhej."

   Jag går in, vrider upp handtaget så att dörren blir låst. Ser i spegeln att mitt hår trasslat sig i vinden så jag drar ur gummisnodden och drar fingrarna genom luggen några gånger. Samlar så mycket som går i en slarvknut i bakhuvudet och nöjer mig med resultatet. Granskar mina ögonbryn i spegeln - idag är de på dåligt humör. När de är på dåligt humör föredrar de att jag kallar dem Klas och Berthold, så det gör jag.

   "KLASÅBERTHOLD!" skriker jag och kastar en blöt pappershanduk på min spegelbild. Samtidigt är jag på väg upp för trappan till engelskan, på gränsen till försenad. Petar upp dörrarna med foten, slår mig ned bredvid en av mina vänner.

   "'Lo."

   "H'lu."

   Jag blickar ut genom fönstret. Där utanför ser jag bara himmel och trädgrenar och en vind som dansar vals med bladen, en vind som är vild och fri och inte heller bryr sig om någon blygråhet. Som hypnotiserad stirrar jag på bladen som darrar, vrider sig, mister fotfästet och dalar genom luften i virvlande lycka. En längtan vaknar inom mig, en längtan att vara en av dem och falla genom ljummet tomrum till tonerna av min egen extas. Jag kommer på fötter, oförmögen att stå emot, och vänder mig mot fönstret. Gör en hastig kalkylering av avståndet och tar sedan sats - gungar bakåt på hälarna och kastar mig framåt. Jag tillryggalägger de få metrarna och slänger mig mot fönstret - ett lätt tryck mot min axel och glaset brister och förvandlas till miljoner glittrande kristaller som gör mig sällskap där jag svävar fram. De river med sina små klor mot mina armar och mitt ansikte, krafsar sig genom min hud och lämnar massor med små sår efter sig ur vilka bloddroppar kravlar sig upp och andas in den friska luften. Inget av detta märker jag. Euforiska skratt i mina öron, både mina och de gnistrande diamantkornens.

   Känslan tar abrupt slut när jag slår i kall hård asfalt, skrovlig mot min kind för ett ögonblick innan allt slocknar.

Kanske frågar jag istället läraren när analysuppgiften ska vara inlämnad. Jag är inte helt säker.




There you go, den utlovade novellen. Jag postar den inte här för att jag är stolt över den (I'm not), utan för att visa på vad jag menade med saker jag skrivit förut. Typ. Och för, varför inte?, ungefär. Ni får ingen musik till heller (ha!) för jag pallar inte riktigt välja ut någon. Så. Hejrå, nu ska jag göra nåt jättetråkigt och sörja att jag är allmänt hatad.