Some days, all I do is watch the sky
Kolla på himlen är mys även på dagen. Det finns fåglar där ibland.
Something Corporate är mys typ alltid.
Prouvf idag, i naturkunskap. HAHAHA. Sa jag och kladdade ihop något, sen stack jag så jag hann med tio över två-bussen. Jag var första därifrån vad jag märkte, det har typ aldrig hänt förut.
Den här skolan är inte bra för mig. Eller så är den det, jag behöver kanske chilla betygshysterin.
Jag vet inte om det är av mig själv jag har sån MVG ELLER DÖDEN-inställning. Eller om mor och far (what with fader being lärare und caca) hjärntvättat mig.
Vilket de förstås gjorde. Gud vad de snackade skit om estet och media när jag och Anton skulle välja. Och ungefär allt annat kul: gymnasiet är inte till för att ha roligt, det är en utbildning. Helst ska man inte ha roligt alls.
Och jag överdriver inte eller så, de sa det.
De säger typ bara snälla saker till mig när jag kommer hem och rapporterar bra resultat på prov och större inlämningar och sånt.
Jag duger aldrig som jag är. Men mina betyg, de är väl okej.
Sen gör jag en del själv förstås. Som från Kunskap: jag var inte snygg. Inte cool. Hade inte många vänner. Men jag hade mina elva MVG.
Och det var allt jag kunde förlita mig på.
Är fortfarande.
Håller på att tappa greppet om tillvaron. Nu bryr jag mig knappt om mina betyg längre.
Det oroar mig.
Something Corporate är mys typ alltid.
Prouvf idag, i naturkunskap. HAHAHA. Sa jag och kladdade ihop något, sen stack jag så jag hann med tio över två-bussen. Jag var första därifrån vad jag märkte, det har typ aldrig hänt förut.
Den här skolan är inte bra för mig. Eller så är den det, jag behöver kanske chilla betygshysterin.
Jag vet inte om det är av mig själv jag har sån MVG ELLER DÖDEN-inställning. Eller om mor och far (what with fader being lärare und caca) hjärntvättat mig.
Vilket de förstås gjorde. Gud vad de snackade skit om estet och media när jag och Anton skulle välja. Och ungefär allt annat kul: gymnasiet är inte till för att ha roligt, det är en utbildning. Helst ska man inte ha roligt alls.
Och jag överdriver inte eller så, de sa det.
De säger typ bara snälla saker till mig när jag kommer hem och rapporterar bra resultat på prov och större inlämningar och sånt.
Jag duger aldrig som jag är. Men mina betyg, de är väl okej.
Sen gör jag en del själv förstås. Som från Kunskap: jag var inte snygg. Inte cool. Hade inte många vänner. Men jag hade mina elva MVG.
Och det var allt jag kunde förlita mig på.
Är fortfarande.
Håller på att tappa greppet om tillvaron. Nu bryr jag mig knappt om mina betyg längre.
Det oroar mig.
You can't live until you die
Var med Felicia i Malmö idag. Det var mysigt, och jag såg ett par skor som var för dyra och inte passar med ett enda klädesplagg jag äger men gud vad snygga de var.
Vi satte oss vid Triangeln och käkade sorbet också, i solnedgången mwahahah! Det var mys som fan, trots knäpp alkis som slog mig på armen.
Stack hem eventually, tog kvart över sju-tåget till Ystad. Vilket också var ganska mys egentligen, min musik är bästig och jag fick sällskap via sms av Posk-Bert en bit (sen skulle han dissa mig dock, så då lämnades jag åt mitt öde och fick överleva i Ystad alldeles själv). Vänta lite i Ystad. Sätta mig på bussen och fundera över mig själv och livet.
Gud, den staden. Fyfan vilka äckeldåliga minnen.
Sitta på bussen och gråta en skvätt till Creep, men inte särskilt mycket eftersom jag egentligen var mer sorgsen än i behov av att gråta.
Tio i nio är det mörkt ute. Tio i nio har Frida ingen lampa till sin cykel. Tio i nio bestämmer sig Frida för att gå från bussen, hon pallar helt enkelt inte cykla. Hon leder cykeln dock. Ibland slår en trampjävel i hennes ben, då säger hon "aouch satan helvete!" eller något liknande.
Halvvägs längs väg tretton mellan Ystad och Sjöbo inser jag plötsligt att allt egentligen är skitvackert. Det är kallt. Det är klart. Det finns en månskära och massa stjärnor, och trädsilhuetter mot en mörkblå himmel.
Jag står där ett tag, stirrar mot månen. Det måste sett dumt ut, men ingen körde förbi så det är omöjligt att veta.
Fortsätter, svänger nerför grusvägen vid Assmåsa.
Det blåser mer.
Jag bryr mig inte.
Månen hamnar rakt framför mig, jag kan följa den hem. Det är små speglar i vägen, de glittrar. Vid sidan av vägen leker svandammen dov silverglans.
Jag går, och känner egentligen inte att jag rör mig. Känner egentligen inte att jag fryser.
Med självmordslåtar från Jamestown Story i öronen är det så fint att jag kommer på mig själv att le fånigt och längtansfullt mot månen.
Såklart måste pappa ringa när jag är fem minuter hemifrån (det tog väl fyrtio-fyrtiofem minuter något att gå. Ja, jag går långsamt, jag vet att fyra kilometer inte ska behöva ta så lång tid) och fråga var jag är. Även om jag ringde från tåget och försäkrade att jag var vid liv. På en så korkad fråga kunde jag förstås inte svara annat än "Inte i Argentina i alla fall" (vårt förhållande är underligt, ja. Jag vet att det är den töntigaste linen någonsin, ja), så det gjorde jag, och sen var förtrollningen lite bruten.
Kom hem, vallfärdade över till mormor för att skaffa tillbaka mitt schampo, duschade, och satte mig framför datorn. Skrev engelskaskit. Blev klar med engelskaskit. Skrev bloggskit. Är nästan klar med bloggskit.
Som en parantes utan parantes kan jag tillägga att mamma såklart inte kunde låta mig vara helt... stämningsfylld, utan var tvungen att skälla på mig för att jag var sen (öh, nej) och för att jag inte hör henne när jag lyssnar på musik. Det är alltid så så fort jag är på bra humör. Så jag var förberedd.
Jag var inte mindre värdelös. Jag var inte mindre ensam. Men fyfan vad vackert det var.
Vi satte oss vid Triangeln och käkade sorbet också, i solnedgången mwahahah! Det var mys som fan, trots knäpp alkis som slog mig på armen.
Stack hem eventually, tog kvart över sju-tåget till Ystad. Vilket också var ganska mys egentligen, min musik är bästig och jag fick sällskap via sms av Posk-Bert en bit (sen skulle han dissa mig dock, så då lämnades jag åt mitt öde och fick överleva i Ystad alldeles själv). Vänta lite i Ystad. Sätta mig på bussen och fundera över mig själv och livet.
Gud, den staden. Fyfan vilka äckeldåliga minnen.
Sitta på bussen och gråta en skvätt till Creep, men inte särskilt mycket eftersom jag egentligen var mer sorgsen än i behov av att gråta.
Tio i nio är det mörkt ute. Tio i nio har Frida ingen lampa till sin cykel. Tio i nio bestämmer sig Frida för att gå från bussen, hon pallar helt enkelt inte cykla. Hon leder cykeln dock. Ibland slår en trampjävel i hennes ben, då säger hon "aouch satan helvete!" eller något liknande.
Halvvägs längs väg tretton mellan Ystad och Sjöbo inser jag plötsligt att allt egentligen är skitvackert. Det är kallt. Det är klart. Det finns en månskära och massa stjärnor, och trädsilhuetter mot en mörkblå himmel.
Jag står där ett tag, stirrar mot månen. Det måste sett dumt ut, men ingen körde förbi så det är omöjligt att veta.
Fortsätter, svänger nerför grusvägen vid Assmåsa.
Det blåser mer.
Jag bryr mig inte.
Månen hamnar rakt framför mig, jag kan följa den hem. Det är små speglar i vägen, de glittrar. Vid sidan av vägen leker svandammen dov silverglans.
Jag går, och känner egentligen inte att jag rör mig. Känner egentligen inte att jag fryser.
Med självmordslåtar från Jamestown Story i öronen är det så fint att jag kommer på mig själv att le fånigt och längtansfullt mot månen.
Såklart måste pappa ringa när jag är fem minuter hemifrån (det tog väl fyrtio-fyrtiofem minuter något att gå. Ja, jag går långsamt, jag vet att fyra kilometer inte ska behöva ta så lång tid) och fråga var jag är. Även om jag ringde från tåget och försäkrade att jag var vid liv. På en så korkad fråga kunde jag förstås inte svara annat än "Inte i Argentina i alla fall" (vårt förhållande är underligt, ja. Jag vet att det är den töntigaste linen någonsin, ja), så det gjorde jag, och sen var förtrollningen lite bruten.
Kom hem, vallfärdade över till mormor för att skaffa tillbaka mitt schampo, duschade, och satte mig framför datorn. Skrev engelskaskit. Blev klar med engelskaskit. Skrev bloggskit. Är nästan klar med bloggskit.
Som en parantes utan parantes kan jag tillägga att mamma såklart inte kunde låta mig vara helt... stämningsfylld, utan var tvungen att skälla på mig för att jag var sen (öh, nej) och för att jag inte hör henne när jag lyssnar på musik. Det är alltid så så fort jag är på bra humör. Så jag var förberedd.
Jag var inte mindre värdelös. Jag var inte mindre ensam. Men fyfan vad vackert det var.
Jaaaag är inte helt ensam /o/
- Tette - * Imorgon :)* ( Hamra, Minne För Livet :D ) | I Need To Die, To Feel Alive | säger (22:52):
Du är snygg
Ingen säger (22:53):
såklart. kom du bara att tänka på det sådär?
- Tette - * Imorgon :)* ( Hamra, Minne För Livet :D ) | I Need To Die, To Feel Alive | säger (22:53):
Jag såg namnet:Ingen. och insåg hur jävla snygg du var, klicka på ingen och skrev vad jag kom på
Ibland blir jag lite lycklig. Tette är bäst för det första, sen inser jag ibland att de vänner jag har är de bästa någonsineverever och att det inte spelar någon jävla roll som helst att resten av befolkningen inte gillar mig. Hah!
Hahhahahomg
Anton är hemma. Så vi festade långt in på natten, till klockan ett då professor McGonagall kom och sade åt oss att vara tysta.
Jag har prov på tisdag. Yay.
Jag har någon temadagswhatevershit imorgon. Yay.
Jag vill ha glass.
Men det har jag inte.
Yay.
,
Jag vill veta hur det är att leva.
Ållgah
Olga verkar inte hata mig längre, omgyay. Hon är söt och gosig istället, eller vill åtminstone ligga bredvid mig här på sängen medan jag kollar på Vänner och klagar över saker.
Min säng är gudomlig btw. Egentligen är den inget särskilt och är liten och shit, men jag har saknat den. Har inte sovit hemma på tre veckor ffs.
Nu vill jag kolla på en bra film. Det finns inga bra filmer.
Vilket dilemma.
Det är varmt här
Hej Anonym, vilken tur att du inte irriterar mig genom att inte berätta vem du är. Som svar kan jag bara säga 'I wish' dock.
Folk borde plugga Fridakunskap på universitetet, göra massa studier, och skriva en guide som alla tvingas studera som något sorts bildningsprojekt för folket.
För det var då fan vad ingen fattar mig.
Oh yes, jag är tragiskt missförstådd all right.
Folk borde plugga Fridakunskap på universitetet, göra massa studier, och skriva en guide som alla tvingas studera som något sorts bildningsprojekt för folket.
För det var då fan vad ingen fattar mig.
Oh yes, jag är tragiskt missförstådd all right.
Jag mår bäst
Den här veckan har varit så helvetes jävla pissdålig.
Och Anton den jäveln passar såklart på att sticka till Holland när jag ändå inte är hemma och kan njuta av det.
Sista natten med Siggejävel idag. Sen hem till Olga som surar som fan på mig, jag tror hon hatar mig. Det är en sån typisk grej som bara händer mig. Att hunden börjar hata en.
Fan vad jag mår dåligt just nu.
Fan vad ingen hjälper mig.
Fan vad jag går och lägger mig nu och hoppas att jag vaknar lite mindre benägen att barrikadera mig bakom soffan med min iPod och en tomat.
Jag har aldrig gillat tomat särskilt mycket.
Och Anton den jäveln passar såklart på att sticka till Holland när jag ändå inte är hemma och kan njuta av det.
Sista natten med Siggejävel idag. Sen hem till Olga som surar som fan på mig, jag tror hon hatar mig. Det är en sån typisk grej som bara händer mig. Att hunden börjar hata en.
Fan vad jag mår dåligt just nu.
Fan vad ingen hjälper mig.
Fan vad jag går och lägger mig nu och hoppas att jag vaknar lite mindre benägen att barrikadera mig bakom soffan med min iPod och en tomat.
Jag har aldrig gillat tomat särskilt mycket.
Spatzierengehen
Jag bestämde mig för att följa goda råd och gå ut och gå en timme innan frukost.
Så bidde det dock inte, för inte mindre hade jag gått långt åt helvete innan jag insåg att det inte riktigt fanns någon slinga att följa. Så jag fick vända om och efter mycket klydd och en hel del irritation och en Frida som fräste lite mer än nödvändigt åt Bosse som skulle kissa på vartannat träd, fann jag min väg hem.
Ett lysande exempel på hur man gör en entimmeochfyrtiofemminuter lång historia så kort att den helt förlorar mening och sammanhang.
Jag skulle tagit bilder, som jag gillar att göra när jag är ute och går, om det inte vore för att Anton har min kamera. Han lånade den igår när Nörd-Bert & Co (även kända som min familj (inklusive Anton omgomgomgomgomgomg!)) skulle på alpackeutställning.
Vänta. Tillåt mig att upprepa.
ALPACKEUTSTÄLLNING.
Pappa kom och frågade mig om jag ville med på morgonen (eller någon gång vid tolv?), jag hade svårt att tro att han var seriös. Jag fick i alla fall ur mig att jag inte ville ha några jävla lamor och kunde sova vidare lite till.
Jag har läxor. Det är sorgligt hur det never ever kommer kunna väcka förvåning mer.
Jävla Kunskapsskolan till att förslöa sina elever.
Dock måste jag få säga att jag är ganska duktig som pallar. Med tanke på chockomställningen från inga läxor till fem ton läxor.
Pictures of epic pwnage
Bilder omgomgomgomg. De där med sorbetätandet. För att vi är så sexiga.
Phälleezeeah
Hedenbög
Jaaaaag_snyggfot
Sorbet. Gott. Hedvigs plåster
ramlade i. Jag åt. Ännu godare.
Jag vill inte ha mitt liv
My heart's on an auction, it goes out to the highest bid. Tänker jag på då. Som är lyrics i "Reverse this Curse" av Escape The Fate.
Jag pallar inte. Vad är det med mig som lockar fram folks sämsta sidor? För inte fan kan de bete sig likadant mot andra, då hade de inte ens haft en bekants bekant att umgås med.
Det spelar ingen roll hur jag gör heller. Antingen kör de med mig, för att jag testar vara snäll (och därmed tydligen automatiskt blir mesig), eller så spyr de på mig för att jag är för bossig.
Men hur fan skulle jag överleva utan min snygga mask med rosaglänsande paljetter och fejkade fjädrar? Med små springor för ögonen; inte många kommer på tanken att försöka se in genom dem. De är för distraherade av fjädrarna som darrar i vinddraget.
Vulgär är den, den där masken. Ful som fan. Usch.
Jag har testat. Tagit av mig masken.
Tydligen gillas inte vad som finns där under heller, för alltid får man sig ett slag rakt i ansiktet. Dölja blåtiran, på med masken igen.
Jag orkar inte mer.
Masken på.
Räcker inte, vill ha en sån där fucking skyddsdräkt de har när de jobbar på kärnkraftsverk i filmer.
Minns inte ens hur kärnklyvning går till.
Ont i axlarna
Jag har fortfarande ont i axlarna från idrotten i onsdags. Vi hade feministiskt självförsvar, något jag var mycket negativt inställd till i förväg. Vad inget varnat mig för var Ida, vars norrländska charmighet (Umeå ftw!) golvade mig med en rak höger (akompanjerat av ett NEJ! NEJ!, naturligtvis) - och jag kom på mig själv med att ha roligt och känna att jag faktiskt lärde mig något.
Hon lyckades bygga upp en mycket nice stämning, det kändes knappt pinsamt att ställa sig i första försvarsposition och vråla ut sitt namn. Eller springa mot varandra och hoppa upp och dunsa in i den andra, följt av ett "HUFF!"- eller "ARRRGH!"-ljud.
Dock hade Caroline väldigt hårda axlar.
Nu sitter jag med min satans romananalys. Det går åt pipsvängen, minst sagt.
Min kamerasladd är borta. Era stackars satar som lider er igenom väntan på bilder från när jag och Felicia och Hedvig käkade blåbärssorbet på Clemenstorget igår.
Jag lider med er.
Hon lyckades bygga upp en mycket nice stämning, det kändes knappt pinsamt att ställa sig i första försvarsposition och vråla ut sitt namn. Eller springa mot varandra och hoppa upp och dunsa in i den andra, följt av ett "HUFF!"- eller "ARRRGH!"-ljud.
Dock hade Caroline väldigt hårda axlar.
Nu sitter jag med min satans romananalys. Det går åt pipsvängen, minst sagt.
Min kamerasladd är borta. Era stackars satar som lider er igenom väntan på bilder från när jag och Felicia och Hedvig käkade blåbärssorbet på Clemenstorget igår.
Jag lider med er.
Jag 16 år omgomgomg
Ytliga och otacksamma.
Non-palling
Jag pallar verkligenverkligenverkligen inte skriva en bokanalys på Hey Dolly. Som är till i övermorgon men som jag hade tänkt skriva idag för att slippa imorgon (ze birthday).
Jag pallar inte. Det känns så jävla jobbigt och stort.
Seriöst, hellre IG i hela jävla Svenska A än att jag skriver satansskapet. Eller ja, såklart inte. Men så känns det just nu och det är jävligt svårt att se förbi det och vara rationell och fånig. Och jag vet att jag kommer tycka extremsynd om mig själv om jag måste göra det imorgon.
Jag måste nog göra det i vilket fall, för den delen. För även om jag skriver massor ikväll finns det garanterat så det räcker och blir över för imorgon också. Två sidor har jag för mig, och det är inte som om man skriver två sidor random strunt. Det här är en seriös analys.
Jag är inte nog klarsynt för att klara sånt.
Och jag är så jävla trött.
Melodifestivalen
Jag ska emigrera.
Hemma is the shit
Det är jävligt skönt att vara hemma på ett sätt. Att vara själv.
Jag kan sitta här och bara sega och lyssna på Gyllene Tider och snacka med folk på msn. Gosa med vovvarna jag passar, sörja min existens i fred.
Men fyfan vad jag blir ensam lätt. Jag måste fan samla mig och hitta mig själv. För helvete. Det är inte nyttigt att vara så beroende av andra människor.
Men det var fan nice att skrika med i texten till Yeah yeah wow wow, Du är så vacker utan spackel och Rice and curry. Det var fan nice att slåss om kladdkakan. Det var fan nice att gnälla sig igenom flera timmar och inte snacka om annat än hur mycket allt suger.
Ze plejs. Lyllo Phleez som måste städa där idag.
Det var nice att försöka boosta varandra och få höra att man hade snygga ögonbryn och fint hår och söt mun. Och Johan är jättegullig ofta och säger till mig att jag är snygg.
Jag behöver höra sånt från andra, för jag får fan aldrig höra det från mig själv.
Så på det sättet är det inte ett dugg skönt att vara själv. Och fyfan vad det är kallt här.
Omg jag överlevde
Fredagen den trettonde är över. Och jag överlever ännu en gång.
Jag har övermänskliga skills.
Jag har övermänskliga skills.
Nisse är så jävla härlig. Precis som vinter, fast jag är villig att erkänna att vinter är kallt.
Samtal
Igår satt jag och Felicia och Johan uppe halva natten och snackade om våra problem. Som grupp. Tjoflöjt. Så vi spenderade alltså två timmar något med att ha ett Samtal och käka kladdkaka (omg vad jag gör sjukast bäst kladdkakor) tills man ville spy.
Johan var upprörd över hur dåligt han tycker gruppen FridaFeliciaJohan&David funkar. Vi är tydligen elaka och respektlösa mot varandra och folk surade för mycket. Till slut kom vi ändå fram till vad jag redan visste från början: allt är mitt fel. Åh storslaget, jag känner mig som världens bästa kompis. Jag är för tjurig, ska alltid få som jag vill och respekterar inte de andra. Det gick till och med så långt att jag började kläcka ur mig saker som "det är för att jag inte har någon kontroll över mig själv och mitt liv som jag alltid måste kontrollera andra".
De menade båda på att mitt humör har för stor inverkan på stämningen i gruppen. Om jag surar eller är på dåligt humör, blir gruppen så. Läskigt, säger jag då.
Annan sak som är läskigt är att om jag känner för att gå någonstans blir det där som alla hamnar. När jag tycker att vi ätit klart så går vi. När jag tycker det någon säger tråkiga eller onödiga eller störiga saker, säger jag det och så blir de tysta.
Är jag värsta diktatorn eller whatthefuck?
Men hur läskigt och fel det än är, så vill en del av mig inte att det ska ändras. För jag får i stort sett alltid som jag vill. Och jag vill HA som jag vill.
Det slutade med att jag låg på sängen och gnällde över att [omghemligtnamn] inte var där och kramade mig och över hur dålig jag var och att jag kände mig tragisk. Déjà vu.
Men fyfan vad jag är bäst på kakor.
Vi kollade på Titanic igen btw. Och bölade ännu värre än första gången.
Förutom Johan, som kom med korkade kommentarer hela tiden istället.
Johan var upprörd över hur dåligt han tycker gruppen FridaFeliciaJohan&David funkar. Vi är tydligen elaka och respektlösa mot varandra och folk surade för mycket. Till slut kom vi ändå fram till vad jag redan visste från början: allt är mitt fel. Åh storslaget, jag känner mig som världens bästa kompis. Jag är för tjurig, ska alltid få som jag vill och respekterar inte de andra. Det gick till och med så långt att jag började kläcka ur mig saker som "det är för att jag inte har någon kontroll över mig själv och mitt liv som jag alltid måste kontrollera andra".
De menade båda på att mitt humör har för stor inverkan på stämningen i gruppen. Om jag surar eller är på dåligt humör, blir gruppen så. Läskigt, säger jag då.
Annan sak som är läskigt är att om jag känner för att gå någonstans blir det där som alla hamnar. När jag tycker att vi ätit klart så går vi. När jag tycker det någon säger tråkiga eller onödiga eller störiga saker, säger jag det och så blir de tysta.
Är jag värsta diktatorn eller whatthefuck?
Men hur läskigt och fel det än är, så vill en del av mig inte att det ska ändras. För jag får i stort sett alltid som jag vill. Och jag vill HA som jag vill.
Det slutade med att jag låg på sängen och gnällde över att [omghemligtnamn] inte var där och kramade mig och över hur dålig jag var och att jag kände mig tragisk. Déjà vu.
Men fyfan vad jag är bäst på kakor.
Vi kollade på Titanic igen btw. Och bölade ännu värre än första gången.
Förutom Johan, som kom med korkade kommentarer hela tiden istället.
Den som väntar på något gott väntar alldeles för jävla skitlänge
Jag och Felicia passar hundar och hästar åt folk hon känner, någonstans utanför Hörby.
Igår var den bästa dagen i mitt liv. Eller den drygaste, välj själv.
(För de som inte orkar läsa allt går det hela ut på att jag väntade en massa.)
Upp halv sju för att åka med till Ystad och vara där åtta (fast så blev det inte riktigt, jag hittade inte mitt busskort och mamma var sen hem med bilen, så vi blev tio minuter sena något sånt). In på min förra skola, en plats som får mig att vilja skära upp ett flertal delar av mig själv, och sitta där och vänta någon timme; tid jag fördriver med att läsa The Horse and His Boy (engelskauppgift). Sedan iväg till Synsam på gågatan och göra syntest för körkortsblablabla. Jag såg tydligen helt okej, yay för det.
Lite efter tio är jag framme på stationen: ringer Felicia för att höra om jag bör välja tåg eller buss med tanke på vilka tider kompletteringen går ut till henne. Hon svarar dock inte, den jäveln ligger och sover.
Sätter mig och väntar på bussen en halvtimme, tar upp hela busskuren själv. Detta för att jag släpar runt på en fullproppad ryggsäck, en lika fullproppad kasse med kläder, en tygpåse med idrottskläder, och en väska med min dator.
Mina axlar värker fortfarande.
Väl på bussen sätter jag mig och fortsätter kolla på Star Wars III, vilket senare visar sig ha varit en dålig idé. Bussen till Lund tar en och en halv timme något, en del av tiden spenderar jag även med att läsa en bok på min dator. Framme i Lund går jag in på Ica och köper mig två bröd, hummus, och havremjölk. Smsar Hedvig för att se om hon har tid att göra något, men hon är på spex och således upptagen.
Så jag sätter mig på en parkbänk. Och väntar. Och väntar. Och väntar.
Två och en halv fucking jävla timmar sitter jag på min bänk och glor, boken jag hade med mig visade det sig att jag redan läst, så jag har inte ens något att göra.
Flyttar mig till stationen och sitter tjugo minuter något. Sen hoppar jag på Hörbybussen: klockan är kvart i tre. Trettiofem minuter senare är jag framme, så jag hoppar av och går och sätter mig och väntar på kompletteringen som ska komma tio över fyra.
Det står tre taxibilar på torget, jag hinner fråga två av dem var de ska. Den tredje sticker innan. Men klockan var ju inte tio över än, det kan väl inte ha varit den?
Jo.
Nästa går tio över sex. Väntan. Har knappt några batterier på datorn, det är kallt och jag har inte kunnat känna mina fötter på väldigt länge.
Okej, nu plockar vi ut nyckelordet ur texten ovan.
Fem timmar något spenderade jag med att sitta utomhus och vänta, och glo i luften. Ni tycker det är tråkigt att läsa denna texten, fatta hur tråkigt sjuttiofemtioniotusen gånger tråkigare är.
Jag kom fram till slut i alla fall, och han som körde kompletteringen tyckte det var underhållande att jag inte hade någon aning om var jag skulle eller vem som bodde där.
Det är mysigt här. Katterna är sjukt söta och gosiga, valparna är underbara men mamman hatar mig så jag får inte komma nära dem, hästarna är stora och hästiga.
Vi spenderar tiden i sängen, men att snacka eller kolla på film (igår såg vi Titanic (och bölade ikapp, fyfan vad den filmen lyckats), sen fick vi värsta livsenergiboosten och rantade om hur man måste leva sitt liv och sånt shit. Sen gnällde vi över massa saker i några timmar och somnade fyra-halv fem), eller glo runt på internet. Jag är tydligen matansvarig, men inse svårigheterna man har när människorna som bor här har absolut noll grejer i skafferiet och kylen.
Åh well.
Imorgon kommer Johan, det blir intressant. Och imorgon ska jag till tandläkaren, måste ha bestämt om jag vill ha såndär bettskena på natten tills dess. Bläh. Sen blir det åka hit igen: jag stannar till fredag.
Epicness. Jag lyckades precis producera det drygaste blogginlägget i internets historia.
Igår var den bästa dagen i mitt liv. Eller den drygaste, välj själv.
(För de som inte orkar läsa allt går det hela ut på att jag väntade en massa.)
Upp halv sju för att åka med till Ystad och vara där åtta (fast så blev det inte riktigt, jag hittade inte mitt busskort och mamma var sen hem med bilen, så vi blev tio minuter sena något sånt). In på min förra skola, en plats som får mig att vilja skära upp ett flertal delar av mig själv, och sitta där och vänta någon timme; tid jag fördriver med att läsa The Horse and His Boy (engelskauppgift). Sedan iväg till Synsam på gågatan och göra syntest för körkortsblablabla. Jag såg tydligen helt okej, yay för det.
Lite efter tio är jag framme på stationen: ringer Felicia för att höra om jag bör välja tåg eller buss med tanke på vilka tider kompletteringen går ut till henne. Hon svarar dock inte, den jäveln ligger och sover.
Sätter mig och väntar på bussen en halvtimme, tar upp hela busskuren själv. Detta för att jag släpar runt på en fullproppad ryggsäck, en lika fullproppad kasse med kläder, en tygpåse med idrottskläder, och en väska med min dator.
Mina axlar värker fortfarande.
Väl på bussen sätter jag mig och fortsätter kolla på Star Wars III, vilket senare visar sig ha varit en dålig idé. Bussen till Lund tar en och en halv timme något, en del av tiden spenderar jag även med att läsa en bok på min dator. Framme i Lund går jag in på Ica och köper mig två bröd, hummus, och havremjölk. Smsar Hedvig för att se om hon har tid att göra något, men hon är på spex och således upptagen.
Så jag sätter mig på en parkbänk. Och väntar. Och väntar. Och väntar.
Två och en halv fucking jävla timmar sitter jag på min bänk och glor, boken jag hade med mig visade det sig att jag redan läst, så jag har inte ens något att göra.
Flyttar mig till stationen och sitter tjugo minuter något. Sen hoppar jag på Hörbybussen: klockan är kvart i tre. Trettiofem minuter senare är jag framme, så jag hoppar av och går och sätter mig och väntar på kompletteringen som ska komma tio över fyra.
Det står tre taxibilar på torget, jag hinner fråga två av dem var de ska. Den tredje sticker innan. Men klockan var ju inte tio över än, det kan väl inte ha varit den?
Jo.
Nästa går tio över sex. Väntan. Har knappt några batterier på datorn, det är kallt och jag har inte kunnat känna mina fötter på väldigt länge.
Okej, nu plockar vi ut nyckelordet ur texten ovan.
Fem timmar något spenderade jag med att sitta utomhus och vänta, och glo i luften. Ni tycker det är tråkigt att läsa denna texten, fatta hur tråkigt sjuttiofemtioniotusen gånger tråkigare är.
Jag kom fram till slut i alla fall, och han som körde kompletteringen tyckte det var underhållande att jag inte hade någon aning om var jag skulle eller vem som bodde där.
Det är mysigt här. Katterna är sjukt söta och gosiga, valparna är underbara men mamman hatar mig så jag får inte komma nära dem, hästarna är stora och hästiga.
Vi spenderar tiden i sängen, men att snacka eller kolla på film (igår såg vi Titanic (och bölade ikapp, fyfan vad den filmen lyckats), sen fick vi värsta livsenergiboosten och rantade om hur man måste leva sitt liv och sånt shit. Sen gnällde vi över massa saker i några timmar och somnade fyra-halv fem), eller glo runt på internet. Jag är tydligen matansvarig, men inse svårigheterna man har när människorna som bor här har absolut noll grejer i skafferiet och kylen.
Åh well.
Imorgon kommer Johan, det blir intressant. Och imorgon ska jag till tandläkaren, måste ha bestämt om jag vill ha såndär bettskena på natten tills dess. Bläh. Sen blir det åka hit igen: jag stannar till fredag.
Epicness. Jag lyckades precis producera det drygaste blogginlägget i internets historia.
Söndag of Doom
Tråkig dag idag. Söndag idag.
Ingen skola imorgon. Ingen skola i övermorgon.
Flisja värsta dissar mig den lilla äckelungen. Man får ju inte tag i henne, mwlgah.
Hon ska passa hästar och hundar åt folk fram till lördag (I believe, eller så är det FRÅN lördag, men det vet jag inte eftersom jag inte får tag i henne), och jag ska dit och hjälpa henne och vara epicsällskap. Och då vore det väl klyftigt om jag tog mig dit imorgon, tycker jag. För jag har noll saker att göra, förutom några ton läxor.
Jag kollar på Star Wars III lite sådär oaktivt (kollar några minuter då och då, har sett den för många gånger för att den ska vara intressant eller spännande eller nåt), surar, och lyssnar på min episka spelningslista Typ alla band som är brabättrebäst.
Jag vill upptäcka nya bästa band. Det gör jag inte.
Dudes btw. Ni vet Ronnie Radke?
Hans 'nya' band suger ('nya' eftersom det är ganska gammalt nu), det har jag glömt nämna. Det heter From Behind These Walls, och det jag har hört av dem var inte särskilt bra. Men jag får ge dem en ny chans när de börjar spela in grejer.
Och jag som fått för mig att Ronnie blev kickad för han åkte fast för nåt drogskit. Tydligen var det för att ha varit inblandad i ett mord, men han dödade liksom ingen så fan vad dum i huvudet man måste vara för att slänga ut honom ur sitt band. Med den rösten och de sångskrivarskillsen kan han vara hur nerknarkad som helst, man skulle fortfarande vilja ha honom.
Död åt er, Escape The Fate.
Som verkligen inte borde få kalla sig Escape The Fate, ett band är ingenting utan sin sångare.
Eftersom det är någon skabbig jävla fusion är de egentligen typ Escape The Fall eller Blessthefate eller nåt. Mwhahah losers.
Och ja jag vet, Blessthefall ska väl egentligen vara med litet b. Har jag för mig. Men de förtjänar inte den respekten från mig.
Ingen skola imorgon. Ingen skola i övermorgon.
Flisja värsta dissar mig den lilla äckelungen. Man får ju inte tag i henne, mwlgah.
Hon ska passa hästar och hundar åt folk fram till lördag (I believe, eller så är det FRÅN lördag, men det vet jag inte eftersom jag inte får tag i henne), och jag ska dit och hjälpa henne och vara epicsällskap. Och då vore det väl klyftigt om jag tog mig dit imorgon, tycker jag. För jag har noll saker att göra, förutom några ton läxor.
Jag kollar på Star Wars III lite sådär oaktivt (kollar några minuter då och då, har sett den för många gånger för att den ska vara intressant eller spännande eller nåt), surar, och lyssnar på min episka spelningslista Typ alla band som är brabättrebäst.
Jag vill upptäcka nya bästa band. Det gör jag inte.
Dudes btw. Ni vet Ronnie Radke?
Hans 'nya' band suger ('nya' eftersom det är ganska gammalt nu), det har jag glömt nämna. Det heter From Behind These Walls, och det jag har hört av dem var inte särskilt bra. Men jag får ge dem en ny chans när de börjar spela in grejer.
Och jag som fått för mig att Ronnie blev kickad för han åkte fast för nåt drogskit. Tydligen var det för att ha varit inblandad i ett mord, men han dödade liksom ingen så fan vad dum i huvudet man måste vara för att slänga ut honom ur sitt band. Med den rösten och de sångskrivarskillsen kan han vara hur nerknarkad som helst, man skulle fortfarande vilja ha honom.
Död åt er, Escape The Fate.
Som verkligen inte borde få kalla sig Escape The Fate, ett band är ingenting utan sin sångare.
Eftersom det är någon skabbig jävla fusion är de egentligen typ Escape The Fall eller Blessthefate eller nåt. Mwhahah losers.
Och ja jag vet, Blessthefall ska väl egentligen vara med litet b. Har jag för mig. Men de förtjänar inte den respekten från mig.
Lördag/Samedi/Samstag/Saturday/Sábado/Lauantai
Så vi var tvungna att gå upp helt tidigt för att sticka på sån där handledarkurs i Ystad på Sjölin Lantz. Vilket var dött förstås, men helt okej under omständigheterna. Jag lärde mig väl antagligen något, men det är inte alltid lätt att veta vad. Snubben var ganska bra, han var liksom säker utan att vara arrogant.
Men kom igen. Halv elva, vafan är det för jävla skittid?
Jag vill göra fler listor. För jag älskar listor.
Det svåra är bara att hitta något att lista.
Uhhh kan göra några fem bästa/sämsta/mesta. Spännande.
Fem bästa köpen jag gjort på senare tid:
1. Min jacka i fejkskinn. Den är Mycket Cool. Fast den sitter lite jävligt egentligen, och man kan inte använda fickorna, för det ser för jävligt ut. Men jag gör det ändå.
2. Min klänning från Shock. Svart halterneck med rosa mönster, och vita dödskallar med rosa fjärilsvingar. Som är så mycket coolare än det låter.
3. Min übercoola handväska från Glitter. Gjord av hopvikta, flätade kartor och går i blått. Finns inga praktiska fack/fickor och var ganska dyr. Fortfarande dock.
4. Mina stövlar. De är pretty, men Lund är klackdödarstaden nummer ett. Så praktiskt tänkt.
5. Godis från Astrid och aporna. Mwöhöhöh. Dock, godis är gott.
Fem mest lyssnade låtarna i mitt iTunes:
1. Bella's Lullaby av Robert Pattinson
2. Livin' on a Prayer av Bon Jovi
3. I'm Yours av Jason Mraz
4. Road to Nowhere av Bullet For My Valentine
5. Edge of a Broken Heart av Bon Jovi
Dude. Det tar tid att få upp låtar högst, jag jobbar på det.
Fem bästa frukterna/grönsakerna/bären:
1. Jordgubbar
2. Hallon
3. Vindruvor
4. Äpple
5. Apelsin
Fem failigaste banden/artisterna:
1. Escape the Fate. För de var så jävla bra fram till de bytte Ronnie Radke mot Craig Mabbitt från Blessthefall. Blessthefall suger ju, hur fan tänkte de? Ronnie suger inte. Han är min gud.
2. Uh, det finns så sjukt många att välja på när man ska vara seriös. Det går inte. Jonas Brothers, Britney Spears, Christina Aguilera, Paris Hilton, Backstreet Boys, Miley Cyrus, Lady GaGa, Katy Perry, alla rappare, Akon, Chris Brown, EMD, typ allt mainstream/fånigt (en bra måttstock är att se om Felicia lyssnar på det. Då är det skit). Hur fan ska man kunna välja?
3.
4.
5.
Fem bästa patetiska onödiga tidsfördriven:
1. Läsa min blogg
2. Andas
3. Spela datorspel
4. Studera myror
5. Vara motbjudande vidrig dålig människa
Men kom igen. Halv elva, vafan är det för jävla skittid?
Jag vill göra fler listor. För jag älskar listor.
Det svåra är bara att hitta något att lista.
Uhhh kan göra några fem bästa/sämsta/mesta. Spännande.
Fem bästa köpen jag gjort på senare tid:
1. Min jacka i fejkskinn. Den är Mycket Cool. Fast den sitter lite jävligt egentligen, och man kan inte använda fickorna, för det ser för jävligt ut. Men jag gör det ändå.
2. Min klänning från Shock. Svart halterneck med rosa mönster, och vita dödskallar med rosa fjärilsvingar. Som är så mycket coolare än det låter.
3. Min übercoola handväska från Glitter. Gjord av hopvikta, flätade kartor och går i blått. Finns inga praktiska fack/fickor och var ganska dyr. Fortfarande dock.
4. Mina stövlar. De är pretty, men Lund är klackdödarstaden nummer ett. Så praktiskt tänkt.
5. Godis från Astrid och aporna. Mwöhöhöh. Dock, godis är gott.
Fem mest lyssnade låtarna i mitt iTunes:
1. Bella's Lullaby av Robert Pattinson
2. Livin' on a Prayer av Bon Jovi
3. I'm Yours av Jason Mraz
4. Road to Nowhere av Bullet For My Valentine
5. Edge of a Broken Heart av Bon Jovi
Dude. Det tar tid att få upp låtar högst, jag jobbar på det.
Fem bästa frukterna/grönsakerna/bären:
1. Jordgubbar
2. Hallon
3. Vindruvor
4. Äpple
5. Apelsin
Fem failigaste banden/artisterna:
1. Escape the Fate. För de var så jävla bra fram till de bytte Ronnie Radke mot Craig Mabbitt från Blessthefall. Blessthefall suger ju, hur fan tänkte de? Ronnie suger inte. Han är min gud.
2. Uh, det finns så sjukt många att välja på när man ska vara seriös. Det går inte. Jonas Brothers, Britney Spears, Christina Aguilera, Paris Hilton, Backstreet Boys, Miley Cyrus, Lady GaGa, Katy Perry, alla rappare, Akon, Chris Brown, EMD, typ allt mainstream/fånigt (en bra måttstock är att se om Felicia lyssnar på det. Då är det skit). Hur fan ska man kunna välja?
3.
4.
5.
Fem bästa patetiska onödiga tidsfördriven:
1. Läsa min blogg
2. Andas
3. Spela datorspel
4. Studera myror
5. Vara motbjudande vidrig dålig människa
[Rubrik]
Äh jag vet. Vissa saker funkar ju inte, jag har till exempel lyckats blanda typsnitt i olika inlägg. Bevisligen. Och sen hittar jag inte var satan man får bort att länkarna under inläggen och där det står folks bloggar (av de som kommenterat) är rosa.
Jag vill inte ha fucking rosa.
Jag vill inte ha fucking rosa.
Ful blogg
Ursäkta att den är fulare än vanligt ett tag. Håller på och försöker lära mig hur man gör, så jag testar lite knäppa saker och ändrar en grej åt gången. Förhoppningsvis blir det bra i slutändan, annars får jag väl ge upp och gå tillbaka till någon redan färdig stilmall.
Åh yay. Jag lever.
Alltså det var då fan vad folk ska vara snorungiga. Tydligen har folk i klassen problem med att vi skolkar ibland, och vi gör det inte ens ofta. Men enligt David fällde folk kommentarer om att vi skolkade mycket och att det av någon anledning störde dem.
Jag förstår inte hur de har med det att göra i vilket fall. Det handlade inte om grupparbete.
Och sen vill David tydligen inte umgås med oss längre på grund av det.
Vid middagen tog jag upp det igen med mamma att jag vill pierca mig. Anton tyckte inte att de borde bestämma sånt över oss, och att han skulle beställa tatueringstid så fort han blev arton och att de lika gärna kunde låta honom innan dess. Jag menade på att det var korkat av honom att tatuera in sitt eget namn. Han undrade varför jag brydde mig, och mamma sa att jag skulle ju få skämmas. Vilket jag höll med om.
Så han bara började om att han fick minsann skämmas över mig och att alla på kunskap (= de äckliga fjortistyperna han känner som gick där) tyckte att jag var en nörd och att de inte kunde fatta hur olika vi är.
Så jag gick på om vilken fjortis han var och att han stämde in så sjukt bra på definieringen av en fjortiskille (mamma fann det roande när jag gick in på detaljer). Anton slog tillbaka med att kalla mig emo, vilket är komiskt i och med att jag är ungefär motsatsen. Men enligt honom är alla som äger ett par Converse emos, så very well för den då.
Så nu är jag allmänt hatad, folk snackar skit, och jag får inte ens pierca mig i läppen. EPICYAYOFEPIC.
Värst är att jag var helt glad när jag kom hem. Hade precis köpt en helt überepic klänning på Shock, jag och Felicia och Johan hade haft det trevligt i Malmö och jag var hemma igen efter att ha sovit hos Johan två nätter, så det var lite skönt också.
Sen bara -shotdöd- så blir man påmind om hur jävla snorigt allt är.
Förresten, jag ligger efter med mina läxor också. Mweheheh.
Ooooooch så planerar jag att skita i idrotten imorgon också så jag slipper gymnastik (som är som döden döden döden döden för mig. Jag skolkar verkligen inte mycket från idrotten annars). Men nu känns det värsta weird, eftersom folk tydligen snackar om det och att David blir värsta sur.
Jag orkar inte göra någon av läxorna nu heller. Jag vill bara ligga på min säng och lyssna på deppig musik, men samtidigt vill jag desperat prata med någon som faktiskt gillar mig, eftersom de verkar bli färre och färre och jag vill försäkra mig om att det finns någon kvar.
Jag förstår inte hur de har med det att göra i vilket fall. Det handlade inte om grupparbete.
Och sen vill David tydligen inte umgås med oss längre på grund av det.
Vid middagen tog jag upp det igen med mamma att jag vill pierca mig. Anton tyckte inte att de borde bestämma sånt över oss, och att han skulle beställa tatueringstid så fort han blev arton och att de lika gärna kunde låta honom innan dess. Jag menade på att det var korkat av honom att tatuera in sitt eget namn. Han undrade varför jag brydde mig, och mamma sa att jag skulle ju få skämmas. Vilket jag höll med om.
Så han bara började om att han fick minsann skämmas över mig och att alla på kunskap (= de äckliga fjortistyperna han känner som gick där) tyckte att jag var en nörd och att de inte kunde fatta hur olika vi är.
Så jag gick på om vilken fjortis han var och att han stämde in så sjukt bra på definieringen av en fjortiskille (mamma fann det roande när jag gick in på detaljer). Anton slog tillbaka med att kalla mig emo, vilket är komiskt i och med att jag är ungefär motsatsen. Men enligt honom är alla som äger ett par Converse emos, så very well för den då.
Så nu är jag allmänt hatad, folk snackar skit, och jag får inte ens pierca mig i läppen. EPICYAYOFEPIC.
Värst är att jag var helt glad när jag kom hem. Hade precis köpt en helt überepic klänning på Shock, jag och Felicia och Johan hade haft det trevligt i Malmö och jag var hemma igen efter att ha sovit hos Johan två nätter, så det var lite skönt också.
Sen bara -shotdöd- så blir man påmind om hur jävla snorigt allt är.
Förresten, jag ligger efter med mina läxor också. Mweheheh.
Ooooooch så planerar jag att skita i idrotten imorgon också så jag slipper gymnastik (som är som döden döden döden döden för mig. Jag skolkar verkligen inte mycket från idrotten annars). Men nu känns det värsta weird, eftersom folk tydligen snackar om det och att David blir värsta sur.
Jag orkar inte göra någon av läxorna nu heller. Jag vill bara ligga på min säng och lyssna på deppig musik, men samtidigt vill jag desperat prata med någon som faktiskt gillar mig, eftersom de verkar bli färre och färre och jag vill försäkra mig om att det finns någon kvar.
