Jag tror inte någon fattar hur sjukt ensam jag känner mig.

Jag tror inte de inser hur fruktansvärt mycket jag behöver dem.


As angry as I sound, it's just the way I cover up the way I feel.

David åkte hem innan idag.

David menar att jag är som en sopsäck. Till konsistensen.

David hotar med att bita mig i tårna.

David har ätit upp min kladdkaka.

David svär åt mig på tyska.

Och mosar mina ben bara jag försöker kväva honom med en kudde.

Fast jag fick en massa massage, sammanlagt blev det ett antal timmar. Därför lät jag bli att grötmörda honom i sömnen.

Såg precis Yes Man, den med Jim Carrey som spelar nån snubbe som måste säga ja till alla förslag, alla möjligheter. Såklart går det lite snett och han lär sig en läxa och får sig en söt flickvän.

På ett ställe bestämmer sig han och den söta flickvännen för att sticka till flygplatsen och sätta sig på första bästa plan, vart det än tar dem. De hamnar i nån random stad, det är mysigt, särskilt på ett ställe där de söker skydd från regnet i en övergiven lada (hur kommer det sig att det finns så fruktansvärt många övergivna lador som bara folk i filmer kan hitta?).

Jag vill ha det så.

Spontant, öppet, spännande.

Mitt liv är så dött. Åh ja, trevligt. Och jag klagar inte på människorna i det (förutom vissa), jag älskar mina vänner. Jag har pengar nog, jag har mat, jag har en familj, jag har nånstans att bo, jag får utbilda mig. Jag får till och med betalt för det.

Men jag vill ha mer än så.

Jag lyssnar mycket på musik. Tänker. Ändrar mig hela tiden.

Tänker på allt möjligt. Men med en ganska tydlig inriktning.

Ändrar inställning. Åsikt. Känslotillstånd.


Bra musik,


Lost In You - Three Days Grace

Det är inte så att han inte tycker om mig. Det skulle bara inte hålla.


Och det var då fan vad alla ska vara oanträffbara när man behöver dem.



... jag känner mig så jävla värdelös.

Jag har antagligen redan levt en femtedel av mitt liv. Det är sjukt mycket. Jag har inte åstadkommit ett skit på de år jag levat, jag har inte ens börjat leva än.

Är det sjukt att jag är sexton år och känner att det är för sent att börja leva? För det låter lite bisarrt i mina öron - när man är sexton är man inte särskilt gammal, tänker jag. Men sen kom jag att tänka på det, en femtedel.

Varför är jag så fruktansvärt ointressant att jag måste förakta allt, av rädsla för att om jag accepterade livet skulle det inte finnas något kvar av mig?

Om jag tog bort allt det negativa, pessimistiska, allt hat och allt förakt, alla elakheter, spydigheter, all cynism och sarkasm, skulle det inte finnas något kvar - det är allt jag är. Det finns inget där under.

Och det skrämmer mig.

This could be anywhere in the world - Alexisonfire

Jag ligger helt ensam i mörkret i mitt rum och lyssnar på Alexisonfire när jag helt plötsligt kommer att tänka på ett samtal jag hade med Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn för nån dag sen, där jag försökte få honom att förklara varför och hur kan kunde bry sig om småsaker (och vara så ordentlig och ansvarstagande, för den delen). Som exempel att han pallade gå till klassmötet och engagera sig i frågor de tog upp där (jag var såklart inte ens där). Han var ganska ovillig att förklara detta, men det är irrelevant.

Varför bryr inte jag mig om såna småsaker? Varför tar jag inte ansvar för min utbildning och sköter skolan ordentligt? Varför orkar jag ingenting, varför ska allting kännas så jobbigt?

Varför ligger jag här i min säng och håller tillbaka gråten vid tanken på vilken sorglig patetisk ursäkt till människa jag blivit?

We are the dead ones,
we are the lost cause