"För man måste inte vara så duktig. Man måste inte ens göra sitt bästa, det kan räcka att bara vara lite halvbra. Man får göra bort sig, man får bli för full, man får ha fel. Man får göra fel. Smetigt rött läppstift är okej, och det är okej att klä sig fult, vara ful, dum, okunnig, tråkig. Man behöver inte veta vad man håller på med. Åååh, tänk om det fanns en blaska som spred det budskapet på riktigt."

http://www.aftonbladet.se/debatt/article5759080.ab

Jag är inte van vid detta. Skrivkramp, sure. Oförmåga att motivera mig själv att börja innan det är absolut livsnödvändigt, absolut. Undvikande av äkta engagemang, ointresse, lathet - allt det där är vardagsmat.

Men jag är inte van vid att sitta så här, tre dagar innan en stor inlämning och inte ens ha en aning vad jag ska skriva om. Även om jag mirakulöst nog förvandlades till en överambitiös supermänniska helt plötsligt skulle jag aldrig hinna, aldrig kunna. Har inte ens fixat något material, då hjälper det inte hur mycket man än vill läsa det.

Är jag inte klar på tisdag med första delen blir läraren inte glad. Jag lämnade inte in förra gången heller. Sista delen av inlämningen är nästa tisdag. Är jag inte klar då blir det IG, åtminstone på det här momentet.

Ibland tänker jag att Fan vad korkad jag är, varför GÖR jag det inte bara och skaffar mig ett bra betyg, så har jag det sen?

Ibland tänker jag att inget är värt den här tortyren, att ett IG är ett lågt pris för att slippa göra skiten.

Sen tänker jag att hur det än går med detta arbetet, så har jag hundra likadana framför mig.

Jag hatar min skola.

Jag önskar att det fanns någon som verkligen kände mig. Jag önskar att jag kunde låta folk lära känna mig. Jag önskar att jag kunde komma fram till vem jag är. Jag önskar att jag inte såg någon anledning till att ljuga för mig själv och andra om vad jag tycker om olika saker. Jag önskar att den personen jag vill vara inte var så långt ifrån den jag verkar vara, men ännu mer önskar jag förstås att den jag ville vara vore samma som den jag redan är.

Jag önskar att jag inte lät andra människor diktera mina levnadsförhållanden. Jag önskar att jag levde i en film eller tv-serie eller bok, där allt är perfekt till och med när det är fruktansvärt. Jag önskar att jag kunde tänka på framtiden utan att känna ångest.

Jag önskar att jag inte brydde mig det minsta lilla om något alls. Inte ens det faktum att jag inte brydde mig.

Blablabla osv osv osv

Såg trailern till The Vampire Diaries igår, och blev genast djupt oroad. Två snygga vampyrkillar och en tjej som hette Elena, det kunde väl inte vara...?

Jo, det var det. Den hemska, urklyschiga, genomtöntiga serien i fyra delar som jag läste när jag var typ tretton (pinsamt att erkänna även så här många år efteråt) - filmatiserad.

Och trots att det är omöjligt, absurt - den är till och med ännu sämre än bokoriginalet.

När jag hör antingen

1. Asså, den är ju bara en rip-off av Twilight. Hallå. Asså nu på sistone efter Twilight har det kommit en massa vampyrserier.

eller

2. Gud, vad bra den är! Skitspännande, och Damon är ju bara så snygg!!

vet jag att det är dags för mig att få ett sammanbrott och genomföra ett massmord på mänskligheten.

Jag hatar när människor är idiotiska. Och det är de alltid.

Och varför kan filmer och serier ALDRIG hitta på något eget, varför ska de ALLTID filma böcker? Idiotiskt, kallas det.

Godnatt. Inte för att jag kommer få sova något med de här förbannade hundarna i huset.

Save Me! Said the Saviour - We Are The Ocean
Möjligtvis dålig ljudkvalitet, hur är det meningen att man ska märka det med laptophögtalare?

Idag är det läsa om Gustav Vasa som gäller (det enda jag minns från de fyrtio sidor jag läst är att hans riktiga namn var Gustaf Eriksson och att en massa tråkiga grejer hände medan han levde). Måste vara klar vid fem, vilket är väldigt tveksamt om det kommer hända.

Då blir det teater i Malmö med klassen. Blir nog kul, vi ska se Carmen. Sen kommer David, vi ska ägna hela helgen åt att skriva på vår rapport om Gustav Vasa och protestantismen som ska in på måndag. Tillåt mig att strypa mig själv.

Dessutom har jag skickat iväg David för att köpa jordnötsringar och chips, så jag kommer inte bara plågas: jag kommer bli tjock också.

Ah well, det finns väl ingen egentlig mening med att vara snygg - så det spelar ingen roll. Det är förstås hälsovådligt också, men ju fortare jag dör desto bättre.