Varför anses man vara en bättre människa om man hellre festar än sitter framför sin dator? Eller sminkar sig och köper snygga kläder som är smickrande för ens kroppsform, istället för att köra på osminkat och en stor t-shirt och mjukisbyxor? Eller om man är social och framåt och på istället för blyg eller tillbakadragen eller bara ägare till ett visst mått av värdighet? Varför ska man behöva skämmas över att inte vara de första sakerna?

Varför skulle jag helst inte erkänna att jag spenderar de flesta av mina helger med att sitta hemma, läsa böcker, göra läxor ibland, kolla på film, gå ut med hunden då och då, umgås med min lillebror, sitta framför datorn ibland?

Att jag aldrig går på fester, att jag kan räkna min bekantskapskrets på ena handen, att jag inte känner särskilt många människor utan är rätt ointresserad av andra än mina närmsta vänner?

Jag dricker inte.
Jag hatar att dansa.
Jag tycker inte om att prata med människor jag inte känner.
Vilket är ganska passande, eftersom jag ändå bor mitt ute i ödemarken och har en halv mil till närmsta busshållsplats vilket gör socialisering plågsamt redan innan det börjat.