1. Det blir mörkt, kallt, blött och mosigt.

2. Saker ruttnar och dör. Muntert.

3. Skolan har börjat. Från och med nu måste du upp halv sex VARJE DAG.

4. Varm choklad + bra bok + fotölj + filt = kommer inte hända. Om det händer inser du att fan, det här var ju rätt obekvämt.

5. Du måste dra på dig alla fula jävla tröjor och byxor som du förvisat till de mörkaste hörnen av din garderob under sommaren.


Det här är bara några få av de grejer som gör hösten till en fruktansvärd årstid.

 

Jag och Tette såg Die Hard idag. Jag märkte att det jag grimaserade och ojade mig över (och gör varje gång jag ser den filmen) var när John McClane trampade på glas, inte när någon fick en kula i huvudet och hjärnsubstans skvätte på fönstren.

Jag undrar: varför tycker man, som en vag generell regel som inte går att applicera på alla, att det är hemskare med scener där huvudpersonens syster dör i cancer, än scener där trettio människor sprängs i luften när terroristerna skjuter ner deras flygplan med missiler?

Är det bara porträtteringen, stämningen? Är det att man tycker att actionscenerna är för overkliga? Är det för att våldsamma skottdraman eller exploderande bussar känns så avlägsna att man inte kan relatera till dem?

Det är val i september. Jag hade den ofantliga oturen att födas 1993, så jag får inte rösta. Orättvist, särskilt med tanke på hur många av de som FÅR rösta som är completely clueless. De vet ingenting och någonting, och många tänker inte rösta alls.

Så jag tänker: vore det inte aktuellt för moderaterna att införa handel med rösträtter innan valet? Då kan idiotiska ungdomar och kämpande ensamstående arbetsklasskvinnor sälja sina röster till rika kapitalister och därmed bidra till en fortsatt liberalisering av samhället.


Vill du göra Sveriges radios test för vilket parti du borde rösta på, så går du in på http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&artikel=3914381&grupp=9635

Själv har jag valt att ta resultatet med en nypa salt, men det beror naturligtvis också på hur genomtänkta svar man ger och hur många frågor man svarar på.

Jag konstaterar: jag har inget ämne på min blogg.

Jag frågar mig själv: är det något jag borde skaffa?

Jag svarar inte, dels för att jag inte vet svaret, dels för att det finns gränser för hur länge jag orkar prata med mig själv. Vad jag vet är att jag funderar på att börja blogga igen: med eller utan ämne.

 

Håll andan, korsa fingrarna, slut ögonen och hänge dig till spänd förväntan.