And the heart, as you observed, is a notoriously fickle beast

Nu blir jag väl stämd för plagiarism av Christopher Paolini (eller snarare hans advokater), men det ser jag faktiskt fram emot. Vore sjukt spännande. (För den obildade/lyckligt ovetande kommer titeln från herr Paolinis bok Brisingr.)

(...Damn it. Nu är det inte plagiat längre.)



Frida undrar:
Varför har slutet en så fruktansvärt stor roll för hur man ser på saker? En film till exempel: den kan vara bra, spännande, mysteriet tycks olösligt... Men ack, ett förlamande slag av deus ex machina i ansiktet, eller bara en osannolik/töntig/långsökt förklaring (det var spöken!/magi!/den där tjejen som var död!/ett aldrig tidigare skådat naturfenomen!), senare och du kan inte låta bli att hata hela spektaklet lite grann. Delvis för att hela filmen förlorade sin storslagenhet när slutet var dåligt, dels för att det känns som att de SNOTT något när de tar ifrån dig den bra filmen (genom att göra den dålig i sista sekunden).

Eller, som jag kom in på med en bäver igår: förhållanden. Slutar det dåligt så var hen en idiot hela tiden, alltihop var ett slöseri på tid och ett misstag som man ångrar. Jag är inte allvetande, men jag tror att många resonerar så.

Eller om man äter en glass: tugga, tugga, KRAS. What the... MEN FUCKING HELL EN HALV SKALBAGGE I STRUTEN!!! Och så kan aldrig minnas den glasstruten med glädje.

Ni fattar vad jag menar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0