Det händer ganska ofta att jag sitter och bläddrar igenom gårdagens tidning när jag äter frukost. På vardagarna för att jag är först upp och ingen har hämtat in den nya tidningen (men nästa dag ligger den på bordet väldigt lägligt), så då bläddrar jag igenom gårdagens. På helgerna läser jag tidningen ibland, då blir det den som ligger på bordet.

Idag blev det lördagens tidning (nu snackar vi Ystads Allehanda). Jag hittade en krönika om frihet som jag tyckte var ganska bra, den träffade rätt i tiden hos mig.

Jag ska inte skriva av hela krönikan, det blir lite jobbigt. Jag ska bara ta den delen som jag gillade mest, även om den kanske inte blir lika bra om man inte läst allt som stod före. Det vet jag inte.

"Jag tänker på en berättelse. Den handlar om en örn som växt upp i en hönsgård och som gick omkring på marken, letade mask och försökte kackla som de andra. Den flaxade med vingarna och flög någon meter upp i luften. Åren gick och örnen blev gammal. En dag såg den en majestätisk fågel glida fram över den molnfria fimlen. Vem är det, undrade örnen. Det är en örn, kungen av alla fåglar, svarade hönan intill honom. Den hör hemma i skyn och vi höns här på jorden. Så örnen levde och dog som en höna, för det var det den trodde den var."

När jag läst det där kände jag mig riktigt sorgsen. Jag tänker på möjligheterna. Jag tänker på att våga leva. Jag tänker på den stora risken att mitt liv kommer bli precis sådant: jag lever mitt liv som en Svenssontyp, min största glädje blir Körslaget på fredagarna, jag får panik när fryspåsarna är slut, och det mest spännande som händer blir när de asfalterar avfarten till Snogeholm från väg 13.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.