JAG ÄR GANSKA GLAD

Fan vad skumt det känns att säga det.

Men jag har gjort svenskan, även om den inte blev bra (kommer aldrig bli så SKIT SAMMA). Kommer städa imorgon, jag vet det. Känner att jag kommer hinna skriva min uppsats, även fast inte den heller kommer bli bra (med tanke på att jag bara har en källa är det tekniskt omöjligt, men även där är det väl SKIT SAMMA FÖR JAG PALLAR ICKE). Spanskaprovet har jag inte börjat plugga till, men vad tusan. Sen när har jag ett hopp om bra betyg?

Tralalaalaaaa, det löser sig för fan!

(Savour it, det kan omöjligen vara länge.)


Jääääääääää

Jag kan knappt motivera mig själv att duscha, det blir inte mycket bloggande i sånt humör. Jag har fixat mig en dagbok nu, så när jag vet att jag borde göra något (läxor) och desperat letar efter något att göra istället som inte känns som fööööör mycket fusk så har jag någonstans att skriva (det var vid sådana tillfällen jag bloggade förr, till stor del).

Så, lov. Jag har spenderat det med att ha ångest över mina tusentusen läxor och inte göra särskilt mycket av dem. ALLA BARA MOTVERKAR MIG (ja, sant).

Jag funderar fram och tillbaka på om jag ska satsa på att blogga på riktigt eller stänga ner, men fortfarande har jag inte bestämt mig. Ett stort problem är att jag kan absolut ingenting om bildredigering, och det är nästan ett måste (jag menar inte fusk, jag menar enkla grejer som ramar och texter och allmän tillfixning med skärpa osv).

Jäjä. Tillbaka till att låtsas att om jag kollar på ett till avsnitt av House hinner jag ändå jobba ikväll.

Jag gör: läker, simmar, går i skolan

Mitt liv är som det alltid har varit. Jag går i skolan (varje dag minsann), stiger upp i ottan, har börjat simma, och för varje dag inspekterar jag mina olika skador och blir nöjd över takten i vilken de läker. Jag skulle kunna säga att det känns rätt bra, att saker rullar på.

Tyvärr inte dock, av två anledningar:
*Jag kan inte svika min image hallåååååååååå
*Det vore att ljuga. Jag är kroniskt trött, less som fan på skolhelvetet, inget funkar (skolan: jag skjuter upp alla läxor och når inte mina betyg. Stiga upp: FUCKING HELVETEETETETETETETTETE. Simma: förbannade mössan läcker in så mitt hår blir fuckat. Skador: att jag överhuvudtaget har skador är ju dåligt. Feta skavsår på fötterna, där skinnet håller på och lossnar nu MUMSMUMS och söta skrapsår på knäna från när jag cyklade omkull och nästan dog. Annat: jag kommer inte hinna få ett nytt pass till när högskoleprovet är, och jag har ingen annan legitimation, vilket betyder att jag inte kommer kunna göra det vilket innebär att mamma kommer döda mig och ta mina pengar) och jag har glömt att göra engelskan till imorgon. Kom jag på nu. OH WELL LIKA BRA SÅ KAN JAG SLUTA GNÄLLA NU.

Om någon missat det skriver jag bara här när jag vill gnälla över något. Precis som min dagbok, men just nu har jag ingen (fortfarande). Jag vet inte varför jag inte skriver det på ett papper och sedan eldar upp skiten.

Eller jo. Jag har inga papper - och det vore fett slösigt med naturresurser ALLTID TÄNKA KLIMATSMART JADÅÅÅ.


Att dansa flamenco i en köttkvarn

Min dagbok är fullskriven. Jag vill ha en ny. Fram tills dess måste jag skriva nånstans.

Om jag kunde ställa Gud en fråga just nu, skulle det vara: varför gav du inte fler människor värdighet? Jag menar för HELVETE, om du måste söka bekräftelse från folk som är ännu jävla ovärdigare än dig själv så är det väl fucking MENINGSLÖST? De har ju bevisligen varken vett eller smak, så det är snarare en förolämpning att få deras uppskattning...

En sak till förresten: alla föds med en talang, sí? VAR FAN ÄR MIN? Jag behöver en hobby, jag vill ha något meningslöst som jag övertalar mig själv är meningsfullt för jag är bra på det och det är ju roligt att vara bra på något och ännu roligare att vara bra på något viktigt och helt plötsligt blir möbelsnickeri eller måleri eller sytjofräs eller fotboll viktigt och något att grunda ett liv på för folk behöver ju möbler och kläder och underhållning och alla kan inte förändra världen och man kan försöka göra människors liv bättre på vardagsnivå istället det är ju faktiskt minst lika viktigt.

TACK FÖR MIG.


23:14

is this heaven
or is this hell
I'm too tired to think
too tired to tell

Jävla skit

Förbannade svenskar.
Jävla allians. Jävla sverigedemokrater. Jävla skit.
I'm Cryin' - Journey

VAL

Imorgon gäller det. Har du rösträtt så pallrar du dig till röstlokalen (om du inte redan gjort det), inga ursäkter.

(Eller förresten, om du är moderat, folkpartist, kristdemokrat, centerpartist, sverigedemokrat blabla osv, får du gärna stanna hemma.)

Jag kommer sitta och hålla tummarna och mot alla odds hoppas på en rödgrön seger.

Gaaah, vanmakt!

 


Frida älskar doktor House


Sitter på min säng och lyssnar på Bullet och försöker ladda ner House (eller ja, min insats är väl gjord. Men det tveksamma resultatet är anledningen till mitt ordval), och tänker att alla som älskar mig och läser min blogg antagligen vill veta detta.



MIN IDOL!!!!! Han är sur och jävlig, sarkastisk och elak, smart, kompetent och går med käpp. Kan man bli mer perfekt?


SKURT! :D :D :D


Beslutsamhetsångest/beslutsångest

När jag var liten hette det beslutsamhetsångest. Jag hör aldrig någon säga så längre, så jag gick över till beslutsångest när jag fick för mig att jag säkert hittat på att det hette beslutsamhetsångest.

Så var dock inte fallet visade det sig, men problemet kvarstår. Vilket är det rätta?!?!


Jag har mött min övermästare

Broderat bröd. Broderat bröd.

Jag är mäkta imponerad. Det kan inte ha varit särskilt lätt att brodera skräpbröd, men framförallt att man överhuvudtaget försöker sig på det.

 

Härifrån


And the heart, as you observed, is a notoriously fickle beast

Nu blir jag väl stämd för plagiarism av Christopher Paolini (eller snarare hans advokater), men det ser jag faktiskt fram emot. Vore sjukt spännande. (För den obildade/lyckligt ovetande kommer titeln från herr Paolinis bok Brisingr.)

(...Damn it. Nu är det inte plagiat längre.)



Frida undrar:
Varför har slutet en så fruktansvärt stor roll för hur man ser på saker? En film till exempel: den kan vara bra, spännande, mysteriet tycks olösligt... Men ack, ett förlamande slag av deus ex machina i ansiktet, eller bara en osannolik/töntig/långsökt förklaring (det var spöken!/magi!/den där tjejen som var död!/ett aldrig tidigare skådat naturfenomen!), senare och du kan inte låta bli att hata hela spektaklet lite grann. Delvis för att hela filmen förlorade sin storslagenhet när slutet var dåligt, dels för att det känns som att de SNOTT något när de tar ifrån dig den bra filmen (genom att göra den dålig i sista sekunden).

Eller, som jag kom in på med en bäver igår: förhållanden. Slutar det dåligt så var hen en idiot hela tiden, alltihop var ett slöseri på tid och ett misstag som man ångrar. Jag är inte allvetande, men jag tror att många resonerar så.

Eller om man äter en glass: tugga, tugga, KRAS. What the... MEN FUCKING HELL EN HALV SKALBAGGE I STRUTEN!!! Och så kan aldrig minnas den glasstruten med glädje.

Ni fattar vad jag menar.


Dagens tips:

gå inte trean på Agardhgymnasiet. När du tänker på monotonin som väntar, på att det inte finns en enda bra dag på schemat som kan lätta upp, och att du måste upp sjukligt tidigt varje dag, då finns det inget annat val än själsligt självmord.


Numera min själ.


Fem dåliga saker med hösten

1. Det blir mörkt, kallt, blött och mosigt.

2. Saker ruttnar och dör. Muntert.

3. Skolan har börjat. Från och med nu måste du upp halv sex VARJE DAG.


4. Varm choklad + bra bok + fotölj + filt = kommer inte hända. Om det händer inser du att fan, det här var ju rätt obekvämt.

5. Du måste dra på dig alla fula jävla tröjor och byxor som du förvisat till de mörkaste hörnen av din garderob under sommaren.


Det här är bara några få av de grejer som gör hösten till en fruktansvärd årstid.

 


Sympati med filmoffer

Jag och Tette såg Die Hard idag. Jag märkte att det jag grimaserade och ojade mig över (och gör varje gång jag ser den filmen) var när John McClane trampade på glas, inte när någon fick en kula i huvudet och hjärnsubstans skvätte på fönstren.

Jag undrar: varför tycker man, som en vag generell regel som inte går att applicera på alla, att det är hemskare med scener där huvudpersonens syster dör i cancer, än scener där trettio människor sprängs i luften när terroristerna skjuter ner deras flygplan med missiler?

Är det bara porträtteringen, stämningen? Är det att man tycker att actionscenerna är för overkliga? Är det för att våldsamma skottdraman eller exploderande bussar känns så avlägsna att man inte kan relatera till dem?

RSS 2.0