Jag har antagligen redan levt en femtedel av mitt liv. Det är sjukt mycket. Jag har inte åstadkommit ett skit på de år jag levat, jag har inte ens börjat leva än.

Är det sjukt att jag är sexton år och känner att det är för sent att börja leva? För det låter lite bisarrt i mina öron - när man är sexton är man inte särskilt gammal, tänker jag. Men sen kom jag att tänka på det, en femtedel.

Varför är jag så fruktansvärt ointressant att jag måste förakta allt, av rädsla för att om jag accepterade livet skulle det inte finnas något kvar av mig?

Om jag tog bort allt det negativa, pessimistiska, allt hat och allt förakt, alla elakheter, spydigheter, all cynism och sarkasm, skulle det inte finnas något kvar - det är allt jag är. Det finns inget där under.

Och det skrämmer mig.