[Postades inte senast jag fick ett ryck och skulle blogga. Ser jag nu.]

En gång i tiden var jag liten (eller mindre, om du så vill). Då var jag ofta glad. Jag har fått det berättat för mig många gånger, hur glad och trevlig och social jag var, och att när fröknarna på dagis frågade hur det var med Frida idag då, svarade jag att det "är bra, heeela dagen!".

Åh gud. Om man fick vara liten igen.

Oberoende vad Felicia har att säga om saken är jag ganska säker på att min existens är bland de mest misslyckade ynkliga ursäkterna till liv som finns. Jag är så förbannat jävla värdelös att jag undrar hur jag kan tillåtas ta upp plats i världen.

Lite orelaterat måste jag också ta en sekund till att påpeka att jag numera är en ännu större plåga att befinna sig runt än tidigare. Jag och Fliz lyckas minsann bara bli mer och mer psycho för varenda jävla dag. Jag tycker rent synd om den nya snubben i klassen (nej okej. Han är dum. Men annars hade jag tyckt synd om honom), vi typ trakasserar den stackaren. Seriöst, vi är så jävla krävande och påfrestande och högljudda och saknar helt en känsla för vad som normalt anses socialt acceptabelt. Det var en sak när vi bara var så mot varandra, nu har det gått så långt att jag nästan tror att det är så man beter sig mot folk. Herregud.

Estetkursen fortsätter att vara en plåga, det är fullt möjligt att jag inte överlever. Seriöst, läraren går helhjärtat in för att tortera oss i så lång utsträckning hon bara kan. Dessutom verkar lärarna ha kokat ihop nån satans konspiration för att förstöra för mig och Fliz, vi får typ aldrig vara i samma grupp eller göra saker tillsammans, och det är så uppenbarligen utstuderat av lärarna att jag känner för att tvångsmata satanskapen med något vasst och helst giftigt.

Suck. Jag suger.