Överleven
Spenderade hela dagen med att baka bullar och fixa kärleksmums. Lyckades på mystiskt sätt använda för mycket margarin, så det räckte inte till att göra chokladtårta. Och hade ingen havregrädde till det heller wtf.
Bullar blev bästiga. Resten med visserligen men whadevah.
Fick ett halsband som är en fyrklöver. Med en liten vit sten i mitten. Pretty.
Nu ska jag kolla på film. Tänkte bara rapportera att jag överlevde, och med alla tår i behåll.
Kul var dock hur mycket mamma fick skrika på Anton innan han segade sig ner och joinade. Och att han whinade över hur han skulle bli tvungen att äta äckliga vegankakor, men att han sen ändå åt dem. Och när jag frågade om de var äckliga låtsades han att han blivit turkisk och inte förstod frågan.
Jag är för varm. Förutom att mina tår förfryser.
Idag var det släktmiddagsskit nummer ett. Hos mina kusiner, eftersom kusin Alexandra fyllt nitton. Det var väl rätt trevligt sådär, man behöver inte sitta där och vara helt överartig åtminstone. Man kan liksom helt random till Emil "MEN VAR INTE SÅ JÄVLA UPPKÄFTIG" när han inte sagt något, eller om morbror råkar stöta till ens stol och bara "Åh förlåt" kan man "Jag förlåter dig aldrig!".
Inte för att jag gjorde någon av de grejerna förstås. Det vore hemskt barnsligt.
Så jag satt där och smålog och käkade ris med ugnsbakade grönsaker/rotfrukter/svamp och sockerkaka (bakade det idag, liksom chokladrutor (alltså typ kärleksmums), och så får jag fixa kanelbullarna och chokladkakan imorgon. Som tur är kommer folket inte förrän på kvällen. Och ja, jag fick ta med min egen kaka, jag är för besvärlig) och fick sms-sällskap av Alfred (vilket var nice), och upptäckte att tiden ändå gick helt okej fort.
Utan alltför många misslyckade försök till skämt från pappas sida blev de tre och en halv timmarna ändå något jag kunde överleva med det mesta av min mentala hälsa i behåll.
Fast det fanns förstås inte så mycket till att börja med.
Allt är inte som det verkar!!!!!!! :O :O :O :O :O
Men då har jag oftast inte ett behov av att blogga. Så det syns inte här.
Därför ger den här bloggen kanske ändå inte en rättvis bild av mitt liv.
För, vad är det för kul med att säga "Idag åt jag god middag och alla var trevliga mot varandra och skämtade", när jag kan whina över att det är för kallt i mitt rum (som det är btw)?
Nej, precis.
And then I lose
Jag vill bara passa på att tacka mamma för att hon över huvud taget berättade det här för mig.
Och vilken tur att det spelar roll att jag hellre klipper av mina tår än deltar.
Så nu ska jag tydligen sätta ihop någon sorts kakbakarplanering. Vetefan vad jag ska baka. Och hur få sorter man kan göra utan att man helt enkelt bara är snål och lat.
Så jag tänkte. Sockerkaka, för det är lätt. Chokladtårtewannabe, för jag hittade receptet när jag håglöst gav mig i kast att bläddra i mina böcker, och sen måste jag väl ha minst två grejer till. Eller kanske tre.
Fast ån di adder händ. Vi kommer bara vara tio personer något (detta är typ det enda tillfället jag tackar gud för att min släkt är så jävla liten), så hur jävla många kakor och shit kan tio pers äta?
Då borde det räcka med fyra sorter ändå.
Jag vet inte när jag blev så jävla asocial. Jag har inte alltid varit det, det fanns en tid då de tre mest passande adjektiven för att beskriva mig var "glad, trevlig och positiv". Jag minns knappt den tiden.
BRA SAK DOCK (omgjagvet). Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om band jag gillar släppt något nytt på sistone. Och när jag kom till Three Days Grace hittade jag låtar från en skiva de släppte när de hette Groundswell. De låter väldigt annorlunda, är lite kul. Tyvärr kanske inte annorlunda på ett bra sätt, men vem bryr sig.
Okej nu. Kakor. Tjarå.
I win
Och nej, jag behövde inte göra det själv. Jag och Felicia hjälptes åt.
Det värsta är att jag får skylla mig själv för allt det här. Jag var en av dem som sa att jag ville analysera mer på de där jävla samtalen i höstas. Men menade fan inte att vi skulle få hundra analysuppgifter som läxa, lär man sig inget annat på än att det är jobbigt att behöva göra läxor till halv tre på natten.
Och vet någon vad?
Det visste jag redan.
Storslaget
Jag kan inte ens dunka huvudet i väggen. Folk ligger och sover.
Och sen fanns det helt plötsligt mening
Var på utvecklingssamtal idag. Marlene sa väl okej saker, inget som var väldigt upprörande och inget som var väldigt upplyftande.
Tydligen måste jag börja jobba på mattelektionerna dock. Istället för att ägna dem åt att peppa Felicia.
Harflöff.
I vilket fall tyckte mamma att hela utvecklingssamtalsgrejen var tämligen meningslös då den inte skulle handla om betyg. Fattar folk nu vad jag menar?
Sen när det ändå gjorde det blev hon jättenöjd och tyckte det var väl spenderad tid.
Till sist, särskilt dedikerat till min nya superbästis Anonym,
I have no fear of drowning
It's the breathing that's taking all this work
Inget kul med människor som tror de vet allt bara för de är äldre än vissa andra, btw.
Förslöelse
Jag tänkte att nu jävlar. Ska jag skriva ett långt välformulerat inlägg om helvetet.
Men. Sen. Insåg jag att jag inte orkade.
Jag orkar ingenting längre.
Har säkert näringsbrist, det vore ironisk på något sätt
Sedan har jag och Flisja inte börjat på vår låttextsanalys heller. Som ska vara inne tolv imorgon. Jag råkade ta på mig att skriva skiten själv eftersom hon har annat att göra och jag också insåg problematiken att samarbeta när man befinner sig på annan ort än den andra.
Sen fick jag höra från David att hon låg och sov, och då försvann min lust att vara storsint och generös. Så nu blir satanskapet inte gjort.
Suck som fan.
Jag vill äta godis. Och lära mig skriva intressanta inlägg.
Helst utan för många blankrader.
Tja
rå.
Souw
Så. Idag var jag inte i skolan. Jag hade fått för mig att utvecklingssamtalen var uppdelade på två dagar och att vissa hade idag. Och att resten var lediga.
Så var det tydligen inte.
Hemma är tråk. Har knappt pallat stiga upp på hela dagen, brukar undvika det när jag är hemma.
Vädret är nice. Har inte gått ut.
Gawd.
Uh och nu kom pappa. Och påpekade hur han inte tyckte om att jag låg på min säng.
Var fan ska jag annars ligga?
Jag är hungrig.
Some days, all I do is watch the sky
Something Corporate är mys typ alltid.
Prouvf idag, i naturkunskap. HAHAHA. Sa jag och kladdade ihop något, sen stack jag så jag hann med tio över två-bussen. Jag var första därifrån vad jag märkte, det har typ aldrig hänt förut.
Den här skolan är inte bra för mig. Eller så är den det, jag behöver kanske chilla betygshysterin.
Jag vet inte om det är av mig själv jag har sån MVG ELLER DÖDEN-inställning. Eller om mor och far (what with fader being lärare und caca) hjärntvättat mig.
Vilket de förstås gjorde. Gud vad de snackade skit om estet och media när jag och Anton skulle välja. Och ungefär allt annat kul: gymnasiet är inte till för att ha roligt, det är en utbildning. Helst ska man inte ha roligt alls.
Och jag överdriver inte eller så, de sa det.
De säger typ bara snälla saker till mig när jag kommer hem och rapporterar bra resultat på prov och större inlämningar och sånt.
Jag duger aldrig som jag är. Men mina betyg, de är väl okej.
Sen gör jag en del själv förstås. Som från Kunskap: jag var inte snygg. Inte cool. Hade inte många vänner. Men jag hade mina elva MVG.
Och det var allt jag kunde förlita mig på.
Är fortfarande.
Håller på att tappa greppet om tillvaron. Nu bryr jag mig knappt om mina betyg längre.
Det oroar mig.
You can't live until you die
Vi satte oss vid Triangeln och käkade sorbet också, i solnedgången mwahahah! Det var mys som fan, trots knäpp alkis som slog mig på armen.
Stack hem eventually, tog kvart över sju-tåget till Ystad. Vilket också var ganska mys egentligen, min musik är bästig och jag fick sällskap via sms av Posk-Bert en bit (sen skulle han dissa mig dock, så då lämnades jag åt mitt öde och fick överleva i Ystad alldeles själv). Vänta lite i Ystad. Sätta mig på bussen och fundera över mig själv och livet.
Gud, den staden. Fyfan vilka äckeldåliga minnen.
Sitta på bussen och gråta en skvätt till Creep, men inte särskilt mycket eftersom jag egentligen var mer sorgsen än i behov av att gråta.
Tio i nio är det mörkt ute. Tio i nio har Frida ingen lampa till sin cykel. Tio i nio bestämmer sig Frida för att gå från bussen, hon pallar helt enkelt inte cykla. Hon leder cykeln dock. Ibland slår en trampjävel i hennes ben, då säger hon "aouch satan helvete!" eller något liknande.
Halvvägs längs väg tretton mellan Ystad och Sjöbo inser jag plötsligt att allt egentligen är skitvackert. Det är kallt. Det är klart. Det finns en månskära och massa stjärnor, och trädsilhuetter mot en mörkblå himmel.
Jag står där ett tag, stirrar mot månen. Det måste sett dumt ut, men ingen körde förbi så det är omöjligt att veta.
Fortsätter, svänger nerför grusvägen vid Assmåsa.
Det blåser mer.
Jag bryr mig inte.
Månen hamnar rakt framför mig, jag kan följa den hem. Det är små speglar i vägen, de glittrar. Vid sidan av vägen leker svandammen dov silverglans.
Jag går, och känner egentligen inte att jag rör mig. Känner egentligen inte att jag fryser.
Med självmordslåtar från Jamestown Story i öronen är det så fint att jag kommer på mig själv att le fånigt och längtansfullt mot månen.
Såklart måste pappa ringa när jag är fem minuter hemifrån (det tog väl fyrtio-fyrtiofem minuter något att gå. Ja, jag går långsamt, jag vet att fyra kilometer inte ska behöva ta så lång tid) och fråga var jag är. Även om jag ringde från tåget och försäkrade att jag var vid liv. På en så korkad fråga kunde jag förstås inte svara annat än "Inte i Argentina i alla fall" (vårt förhållande är underligt, ja. Jag vet att det är den töntigaste linen någonsin, ja), så det gjorde jag, och sen var förtrollningen lite bruten.
Kom hem, vallfärdade över till mormor för att skaffa tillbaka mitt schampo, duschade, och satte mig framför datorn. Skrev engelskaskit. Blev klar med engelskaskit. Skrev bloggskit. Är nästan klar med bloggskit.
Som en parantes utan parantes kan jag tillägga att mamma såklart inte kunde låta mig vara helt... stämningsfylld, utan var tvungen att skälla på mig för att jag var sen (öh, nej) och för att jag inte hör henne när jag lyssnar på musik. Det är alltid så så fort jag är på bra humör. Så jag var förberedd.
Jag var inte mindre värdelös. Jag var inte mindre ensam. Men fyfan vad vackert det var.
Jaaaag är inte helt ensam /o/
- Tette - * Imorgon :)* ( Hamra, Minne För Livet :D ) | I Need To Die, To Feel Alive | säger (22:52):
Du är snygg
Ingen säger (22:53):
såklart. kom du bara att tänka på det sådär?
- Tette - * Imorgon :)* ( Hamra, Minne För Livet :D ) | I Need To Die, To Feel Alive | säger (22:53):
Jag såg namnet:Ingen. och insåg hur jävla snygg du var, klicka på ingen och skrev vad jag kom på
Ibland blir jag lite lycklig. Tette är bäst för det första, sen inser jag ibland att de vänner jag har är de bästa någonsineverever och att det inte spelar någon jävla roll som helst att resten av befolkningen inte gillar mig. Hah!
Hahhahahomg
Anton är hemma. Så vi festade långt in på natten, till klockan ett då professor McGonagall kom och sade åt oss att vara tysta.
Jag har prov på tisdag. Yay.
Jag har någon temadagswhatevershit imorgon. Yay.
Jag vill ha glass.
Men det har jag inte.
Yay.
,
Ållgah
Olga verkar inte hata mig längre, omgyay. Hon är söt och gosig istället, eller vill åtminstone ligga bredvid mig här på sängen medan jag kollar på Vänner och klagar över saker.
Min säng är gudomlig btw. Egentligen är den inget särskilt och är liten och shit, men jag har saknat den. Har inte sovit hemma på tre veckor ffs.
Nu vill jag kolla på en bra film. Det finns inga bra filmer.
Vilket dilemma.
Det är varmt här
Folk borde plugga Fridakunskap på universitetet, göra massa studier, och skriva en guide som alla tvingas studera som något sorts bildningsprojekt för folket.
För det var då fan vad ingen fattar mig.
Oh yes, jag är tragiskt missförstådd all right.
Jag mår bäst
Och Anton den jäveln passar såklart på att sticka till Holland när jag ändå inte är hemma och kan njuta av det.
Sista natten med Siggejävel idag. Sen hem till Olga som surar som fan på mig, jag tror hon hatar mig. Det är en sån typisk grej som bara händer mig. Att hunden börjar hata en.
Fan vad jag mår dåligt just nu.
Fan vad ingen hjälper mig.
Fan vad jag går och lägger mig nu och hoppas att jag vaknar lite mindre benägen att barrikadera mig bakom soffan med min iPod och en tomat.
Jag har aldrig gillat tomat särskilt mycket.
Spatzierengehen
Jag bestämde mig för att följa goda råd och gå ut och gå en timme innan frukost.
Så bidde det dock inte, för inte mindre hade jag gått långt åt helvete innan jag insåg att det inte riktigt fanns någon slinga att följa. Så jag fick vända om och efter mycket klydd och en hel del irritation och en Frida som fräste lite mer än nödvändigt åt Bosse som skulle kissa på vartannat träd, fann jag min väg hem.
Ett lysande exempel på hur man gör en entimmeochfyrtiofemminuter lång historia så kort att den helt förlorar mening och sammanhang.
Jag skulle tagit bilder, som jag gillar att göra när jag är ute och går, om det inte vore för att Anton har min kamera. Han lånade den igår när Nörd-Bert & Co (även kända som min familj (inklusive Anton omgomgomgomgomgomg!)) skulle på alpackeutställning.
Vänta. Tillåt mig att upprepa.
ALPACKEUTSTÄLLNING.
Pappa kom och frågade mig om jag ville med på morgonen (eller någon gång vid tolv?), jag hade svårt att tro att han var seriös. Jag fick i alla fall ur mig att jag inte ville ha några jävla lamor och kunde sova vidare lite till.
Jag har läxor. Det är sorgligt hur det never ever kommer kunna väcka förvåning mer.
Jävla Kunskapsskolan till att förslöa sina elever.
Dock måste jag få säga att jag är ganska duktig som pallar. Med tanke på chockomställningen från inga läxor till fem ton läxor.
Pictures of epic pwnage
Bilder omgomgomgomg. De där med sorbetätandet. För att vi är så sexiga.
Phälleezeeah
Hedenbög
Jaaaaag_snyggfot
Sorbet. Gott. Hedvigs plåster
ramlade i. Jag åt. Ännu godare.
Jag vill inte ha mitt liv
My heart's on an auction, it goes out to the highest bid. Tänker jag på då. Som är lyrics i "Reverse this Curse" av Escape The Fate.
Jag pallar inte. Vad är det med mig som lockar fram folks sämsta sidor? För inte fan kan de bete sig likadant mot andra, då hade de inte ens haft en bekants bekant att umgås med.
Det spelar ingen roll hur jag gör heller. Antingen kör de med mig, för att jag testar vara snäll (och därmed tydligen automatiskt blir mesig), eller så spyr de på mig för att jag är för bossig.
Men hur fan skulle jag överleva utan min snygga mask med rosaglänsande paljetter och fejkade fjädrar? Med små springor för ögonen; inte många kommer på tanken att försöka se in genom dem. De är för distraherade av fjädrarna som darrar i vinddraget.
Vulgär är den, den där masken. Ful som fan. Usch.
Jag har testat. Tagit av mig masken.
Tydligen gillas inte vad som finns där under heller, för alltid får man sig ett slag rakt i ansiktet. Dölja blåtiran, på med masken igen.
Jag orkar inte mer.
Masken på.
Räcker inte, vill ha en sån där fucking skyddsdräkt de har när de jobbar på kärnkraftsverk i filmer.
Minns inte ens hur kärnklyvning går till.
