Jag lyssnar mycket på musik. Tänker. Ändrar mig hela tiden.

Tänker på allt möjligt. Men med en ganska tydlig inriktning.

Ändrar inställning. Åsikt. Känslotillstånd.


Bra musik,


Lost In You - Three Days Grace

Det är inte så att han inte tycker om mig. Det skulle bara inte hålla.


Och det var då fan vad alla ska vara oanträffbara när man behöver dem.



... jag känner mig så jävla värdelös.

Jag har antagligen redan levt en femtedel av mitt liv. Det är sjukt mycket. Jag har inte åstadkommit ett skit på de år jag levat, jag har inte ens börjat leva än.

Är det sjukt att jag är sexton år och känner att det är för sent att börja leva? För det låter lite bisarrt i mina öron - när man är sexton är man inte särskilt gammal, tänker jag. Men sen kom jag att tänka på det, en femtedel.

Varför är jag så fruktansvärt ointressant att jag måste förakta allt, av rädsla för att om jag accepterade livet skulle det inte finnas något kvar av mig?

Om jag tog bort allt det negativa, pessimistiska, allt hat och allt förakt, alla elakheter, spydigheter, all cynism och sarkasm, skulle det inte finnas något kvar - det är allt jag är. Det finns inget där under.

Och det skrämmer mig.

This could be anywhere in the world - Alexisonfire

Jag ligger helt ensam i mörkret i mitt rum och lyssnar på Alexisonfire när jag helt plötsligt kommer att tänka på ett samtal jag hade med Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn för nån dag sen, där jag försökte få honom att förklara varför och hur kan kunde bry sig om småsaker (och vara så ordentlig och ansvarstagande, för den delen). Som exempel att han pallade gå till klassmötet och engagera sig i frågor de tog upp där (jag var såklart inte ens där). Han var ganska ovillig att förklara detta, men det är irrelevant.

Varför bryr inte jag mig om såna småsaker? Varför tar jag inte ansvar för min utbildning och sköter skolan ordentligt? Varför orkar jag ingenting, varför ska allting kännas så jobbigt?

Varför ligger jag här i min säng och håller tillbaka gråten vid tanken på vilken sorglig patetisk ursäkt till människa jag blivit?

We are the dead ones,
we are the lost cause

Pallar inte klippa bort folket, de får vara med vare sig de vill eller inte. Ingen läser ändå min blogg.

Uppspel på pjäshelvetet igår. Sååå jävla skönt. Jag och Fliz hoppade runt och kramades i ren lyckoyra när vi var klara med andra (och sista) uppspelet - aldrig mer estetkurs!

Jag och Felicia var sjukt stolta över vår skapelse. Det är indeed Gabriel "Gabbelicious" Löfström (numera även känd som Hampeboii) som döljer sig bakom brunkrämen.


Jag, Spunkström och Felicia. Spunkström ska dö idag, jag måste sprätta bort knapparna och lägga tillbaka honom i strumplådan. Jag vill inte.

Efteråt spatserade jag och alla mina vänner (Johan, Fliz, David, Hedvig och Jonatan, för att vara specifik) iväg till stationen, för att placera oss vid Clemenstorget och seriöst förpesta randommänniskors liv. Några utmärkande inslag:

1. Vi levde om. Som fan.
2. Meepade på allt och alla.
3. Försökte sälja snoddar (vi hade, som man kan se ovan, en hel del såna) till förbipasserande. Ingen köpte en enda.
4. Skrek på folk, bland annat en fjortis vars hår vi ville klippa av och lägga i en burk. Han ville inte att vi skulle göra det, konstigt nog. Han var inte särskilt trevlig, så honom gillade vi inte.
5. Johan sprang efter både bussar och folk och antingen vinkade massor på dem, eller lekte galen snoddförsäljare.
6. Jag sprang fram till en fjortis som skulle ta bussen till... något ställe. Och erbjöd honom en ros (vi fick rosor när vi var klara med teaterskiten) som en symbol för min eviga kärlek. Han tog emot den, yay! Fast han såg inte så förtjust ut när jag sedan gick fram till bussen och knackade på rutan och vinkade åt honom. Med Spunkström på ena handen, såklart.
7. Övrigt. Mycket övrigt.

Tettzorz de la epicness of imbapwnage anlände sen också, men vid den punkten hade både David och Hedvig begett sig. Inte långt efter det (cirkus en kvart) tog Fliz bussen också, sucked. Men jag och Johan och Jonatan och Tette hade roligt ändå, fastän vi gjorde typ ingenting. Jag var lite lagom hyper, för att försöka övervinna tröttheten som kom med att jag är sjukt sjuk (fast det var värre igår, I must say. När jag anlände hemma på kvällen var jag redo för döden) - detta resulterade i väldigt mycket ljud.

Bussen hem vid sju, då var min energi ganska mycket slut.

Jag tycker om mitt folk.


Obeskrivlig känsla att äntligen få ta av snoddarna när jag kom hem. Och då hade jag ändå bara haft på dem i typ fyra timmar (från cirka fyra till cirka halv nio).

There's a vioce in my head telling me why I should hate you
but I hate myself instead


Lägesuppdatering:

Jag är:
Ledsen
Ensam
Ful
Dålig
Sorglig

Jag har:
Inga pengar
Ingen ork
Ett pissigt jävla skitschema att se fram emot

Jag vill:
Bli snygg
Och rolig, intressant och lätt att umgås med
Att saker för en gångs jävla skull ska gå lite bra
Kunna sjunga
Begrava mig själv under täcken och filtar och ligga där och mögla tills jag inte finns längre
Kunna resa tillbaka i tiden och snygga till lite bland allt som gått åt helvete


Jag och Fliz träffade Adler idag. Han menade att man inte kunde ha ett pissigt liv om ens föräldrar inte var skilda. Jag tyckte det var lite nedvärderande av honom, jag vet väl bäst själv om allt känns som råttskit.

Cellar Door - Escape The Fate

På helgen är de det. Jag tar mig ingenstans, eftersom jag är pank, pankare, pankast. Jag bara går runt här hemma och önskar att dagarna kunde gå lite snabbare. Sedan kommer måndag och resten av veckan och jag vill bara att dagarna ska gå snabbt så det kan bli helg.

Jag är ganska säker på att jag väntar på något. Men jag vet inte vad. Mitt liv är otillfredsställande, jag vet inte varför det är så heller. Kanske förväntar jag mig för mycket från livet, kanske har jag för höga krav. Men jag kan inte förstå varför jag ska behöva nöja mig med något halvdant, jag har bara ett liv. Men så istället för att leva sitter jag här och drömmer om hur det hade kunnat vara, vad jag hade kunnat göra just nu, hur det kanske kommer bli i framtiden.

Jag är nog inte särskilt smart. Jag sätter all min tilltro till framtiden, lägger allt mitt hopp på att mitt liv dramatiskt ska förändras, alldeles av sig självt, lagom till studenten ungefär. För all del, nästa sommar duger också.



Jag såg på The Sisterhood of the Traveling Pants igår kväll. Det är mysiga böcker, och en mysig film (som jag har förstått det har de hittills filmat två. Har bara sett ettan dock). Så jag satt i soffan där nere och käkade paj och grinade i all min ensamhet. Grät när Carmen berättade för sin pappa hur hon kände, när Lena hann ikapp Kostas vid färjan, när Bailey dog, och även på en massa andra ställen som egentligen inte var ett dugg sorgliga, men i och med att jag lyckades arbeta upp en sjukt ensam stämning tyckte jag att alla lyckliga ställen också var sorgliga eftersom jag de visade på saker som jag inte har.



Ska välja två låtar som säger något om mig/betyder något för mig till samhällskunskapen imorgon (har satt ihop en lista med kandidater - de är fyrtiofem stycken. Jag kommer aldrig någonsin att kunna välja, även om det inte spelar någon jävla roll egentligen.) Skriva loggbok till estetkursen vore väl också smart. Måste få pappa att byta mina hörlurar imorgon, blir mitt nionde par nu. Det roar mig att Elgiganten påstår att Skullcandy har bra kvalitet (visst, de är bra så länge de fungerar. Men att man ska behöva byta dem en gång i månaden är inte min definition av kvalitet).



Avslutar med ett (ungefärligt) citat från Bailey i Systrar i jeans-filmen:
What I'm afraid of is time. And not having enough of it. Time to figure out who I'm supposed to be, and to find my place in the world before I have to leave it.

Ingen musik. Jag skulle ha haft Baba O'Riley av The Who, men hittade den inte. Så då pallar jag inte känna efter vad jag är på för humör och hitta någon musik till det.

I mitt liv:
*Jag fryser. Wtf, håller sommaren på att ta slut eller? Kunde knappt sova inatt för att det var för kallt. Och för att jag var för korkad för att ta på mig kläder eller hämta en filt.
*Lyssnar på Baba O'Riley av The Who. Eftersom det upptar en viss del av mitt medvetande tyckte jag det hörde hemma här.
*Skriver (skrev. Nu kom jag inte längre) på en konstig väldigt Fridaig text som är helt YOU KEEP FALLING TILL YOU HIT THE CENTRE OF THE PLANET BLAHBLAH LOST SOULS PURGATORY FOREVER AMEN. Fick ett ryck, yes.
*Skriver (skrev. Nu kom jag inte längre) på El Hemtenta de la Fliz Mjölnare. Fyfaaaaaaaaaan vad tråkigt och jobbigt och rent plågsamt det är. Det känns som det hade räckt med en gång på en livstid, men Gud ville annorlunda. Eller snarare min giriga, mwhahaha-iga sida. Eftersom jag planerar att kräva nåt riktigt imba för det här, om så inte nödvändigtvis något materiellt. Två frågor kvar nu, heja mig!
*Sörjer lite lagom aktivt att det inte blir något Malmöfestivalen för mig imorgon. Felicia är i Prag, och som jag har fattat det anländer hon inte i lämplig tid för att tagga Malmö på kvällen. Tettzorz var upptagen, vilket jag valde att acceptera även om det egentligen bör klassificeras som en dödssynd. Hedvig skulle till Skillinge. Johan är i Norrköping. David har principiellt något emot roliga tillställningar. Sedan var det slut på folk.
*Stör mig aningen på att jag har så lite liv att jag inte ens är nära att ha använt upp mitt sommarkort. Femtio resor, och jag har kanske använt runt trettio. I suck. Skånetrafiken suger ännu mer, kunde inte korthelvetet få ha gällt augusti ut? Eller åtminstone till Malmöfestivalssatanskapet är över.
*Skulle helst koka varm choklad och hitta nånstans att sitta där jag kan känna mig lugn och läsa Harry Potter. Men vi har slut på kakao. Förut kunde jag försjunka i böcker i timmar, nu klarar jag inte av att koncentrera mig särskilt länge alls. Och förut kunde jag läsa flera böcker om dagen, nu har jag knappt läst något alls på ett år. Jag gillar det inte.
*Orkar inte detta mer, hejrå.

Eftersom jag gjorde mig besväret att släpa med kameran (men inte besväret att ta särskilt bra bilder) får ni nån bild från Ystad International Military Tattoo, där jag och broder (och moders moder och moders fader) var igår. Vi gillade de som viftade med pinnar och gevär och shit, tyckte synd om han som halkade på fallskärmen, och tyckte malaysierna som orsakade vattenskador på Kunskapsskolan (där de bodde) var dumma klantskallar. Jag hatade mina år där, men jag är nog ganska patriotiskt lagd egentligen. Så man ska ge fan i att förstöra på min skola, kej?

Roligare än sådär fick jag inte med på bild (nej, jag pallar inte beskära den. Gawd...). Har på snubben precis innan han halkar och precis efter, men tyvärr inte mitt i. Darn.